Den 10 juni 2018 (var beräknad 5 juni) så skulle jag och Fabian gå och lägga oss. Han hade natt på natt påpekat hur tråkigt det är att vakna varje morgon och veta att ”nä bebis kom inte igår heller”.
Jag hade vid denna tidpunkt tappat hoppet om att bebis ens skulle komma. Vi hade under kvällen varit ute vid hamnen och pratat om allt som ska ske snart. Jag hade brustit ut i gråt, utan att jag visste anledning. Så vi förstod att hormonerna var i obalans!
Vid kl 22.30 fick jag en snapchat av en kompis där det stod ”nu får ditt vatten fan ta och gå”. Då svarade jag ”ingen risk”. Jag och Fabian låg här i sängen och pratade och scrollade i telefonerna. Jag skulle precis lägga bort telefonen och försöka sova, man fick ju ingen direkt skönhetssömn som höggravid. Men då känner jag typ som en studsboll i magen och hör ett klick. Så jag kollar på Fabian och säger ”när jag ställer mig upp kommer mitt vatten att gå”. Så jag ställde mig upp och mycket riktigt, vattnet forsade efter benen. Fabian brister ut i ett glädjefnitter och springer och hämtar något att torka med. Jag försöker ta mig till toaletten och vattnet hinner gå i omgångar efter golvet. Men väl på toa så går en omgång till och tarmarna började nu också arbeta och fick rensa systemet innan vi åkte in. Medan Fabian torkade mina pölar och jag väntade på att nästa omgång av vattnet skulle gå så ringde jag förlossningen och förklarade och dom sa att vi skulle få komma in för undersökning då jag fortfarande ingen haft fått några värkar. Men vi packade med oss alla saker in i bilen och åkte. Vi var på förlossningen ca 00.30, kanske närmare kl 1. Dom tog CTG-kurvan och såg att jag hade sammandragningar, vilket jag inte alls kände av. Skulle få ligga där i ca 30 min medan sköterskan sprang iväg. Men så fort hon sprang iväg så började mina värkar komma tätare och tätare. Men höll ut då dom ändå var hanterbara. Så låg där i 30 min, när hon kom tillbaka så fick jag värmedynor och bad om alvedon. Hon kollad rop mig och sa ”vännen, du vet att du ska föda barn va?” Sen gav hon mig två citodon. Låg och tog det lugnt en stund och såg på TV innan jag ringde på klockan och ville ha lustgas. Fick komma in i ett rum och få lite lustgas, dock på lägstanivå då jag mest ville testa. Men snabbt där efter fick jag komma in i förlossningssalen och då kollade dom hur öppen jag var, var redan då öppen 6cm. Då sprang dom iväg för att fixa epidural som jag fick ganska omgående. Den hjälpte mig till 1000! Hade inga värkar alls kvar! Så då kollade dom igen hur öppen jag var, då barn jag 10 cm öppen och utplånad. Men min dotter låg så högt upp så fick först börja krysta ner henne i kanalen. Så låg och småkrystade på deras kommando då jag inte hade krystvärkar eller kände sammandragningar. Men när jag krystat och krystat i över 30 min men bebis inte kommit nog långt ner så fick jag börja krysta mer intensivt och dom gav mig värkstimulerande dropp (vilket inte gav någon effekt). Tillslut fick jag krysta non stop utan paus, bara krysta krysta krysta. Dom märker att jag tappar orken, bebisen puls går upp och bebis kommer inte nog långt ner. Så då springer dom efter sugklocka och förklarar att det kommer nog spänna lite. Dom suger i sugklockan och sliter i den, tillslut så sliter en i sugklockan, en i bebisen, en kastar sig över min mage och jag krystar – allt samtidigt! Ut kommer hon i en väldans fart. Här var det ingen ”ring och fire” som många förklarar delen när huvudet sakta kommer ut. Utan här kom hela bebisen på en och samma gång. Men hon andades inte, så dom sprang iväg med henne och Fabian fick följa med. Jag krystade en gång och ut kom moderkakan. Allt gick så snabbt. Att föda moderkakan gick bra och enkelt. Men efter det känner jag hur jag börjar störtblöda. Ser barnmorskornas panik, dom kommer med svarta sopsäckar och springer och håller på. Jag var helt borta, känner hur livet sakta rinner ur mig. Jag frågar gång på gång vad som händer, men inget svar från någon. Frågar om dom inte får stopp på lödningen, vilket dom svarade att dom inte fick. Dom kunde inte hitta var blödningen kom ifrån. Jag frågade då ”kommer jag att förblöda?”. Det kändes verkligen som så. Men det var inget dom ville svara på, så antar att läget inte såg jättebra ut. Men tillslut fick dom stopp på blödningen och min dotter kom tillbaka och levde. Dom vägde henne och mätte henne. Jag hann snabbt hålla i henne innan dom sa ”du måste rullas ner på operation, du har fått en liten bristning som måste lagas”.
Jag som varit så otroligt rädd för att med sjukhus. Nålar, blod, förlossningar, opereras, få blod, hissar. Bara allt som ens finns på sjukhus. Jag ligger i min förlossningssäng helt mör efter en förlossning och allt vad det innebar, jag rullad ut till hissarna, ner till förberedning av operation. Väl där får jag höra att jag fått en bristning även i rumpan som gör att jag måste opereras då dom inte kan bedöva ringmuskeln på ett bra sätt. Men det var en operation som skulle gå på max 30 minuter att fixa, garanterat snabbare än så. Jag rullas sedan in i operationssalen, får lite vätskor i mina infarter och sen en mask över ansiktet. Jag hann somna innan jag fick sömnmedlet för jag var så trött. Dom försökte väcka mig på operationsbordet efter operationen var färdig. Jag hörde dom, men var alldeles för trött för att svara. Jag rullades sedan upp på uppvaket där jag sov några timmar till. Mamma och Fabian som närvarade under förlossningen hade fortfarande inte hört något från mig eller läkarna hur operationen hade gått. Dom visste ju bara att de skulle gå fort, men ändå var jag borta i flera timmar.
Men efter ett tag på uppvaket och jag hade fått kateter så fick jag äntligen åka upp på BB och då äntligen få träffa Fabian och min dotter Silje. Sen självklart mamma som var ett fantastiskt stöd under förlossningen.
När läkarna sedan kom in på rummet för att förklara vad operationen innebar så hade min skada varit mer omfattande än dom hade trott. Jag hade fått en bristning i grad 4. Kommer berätta mer om förlossningsskadan i ett eget inlägg. Men jag fick veta hur dom hade sytt och vad dom hade gjort. Dom förklarade vad det kunde innebära för mig och jag fick salvor och mediciner som skulle hjälpa för smärtan. Dagen efter förlossningen skulle jag få komma på en undersökning, en vanligt gynundersökning för att kolla om stygnen hade börja läka. Då pekade och kände dom var jag hade sytt och frågade om jag ville se, vilket jag absolut inte vågade då. Var rädd att jag aldrig skulle våga se! Men 13 juni 2018 får vi åka hem med våran dotter och livet var på topp ❤️
