Jag är nyförlöst, har en dotter att ha hand om och livet är nu inte alls detsamma som förut. Tänk att jag hade gett liv till en ny människa, min favorit! Jag var så chockad över vad jag hade åstadkommit, hur händelserikt dygn jag hade varit med om.
Men jag var fortfarande i så dåligt skick att jag inte kunde stå utan hjälp. Jag hade tappat så mycket blod så jag skulle nu få 4 blodpåsar till att börja med. Jag fick fortfarande ha någon som kom varje gång jag skulle gå på toaletten då jag knappt orkade gå. Jag fick bedövningssalva att smörja på innan jag kissade för att det inte skulle göra så ont i min skada, då bara sitta gjorde ont. Jag hade isbindor all övrig tid, vilket var otroligt skönt!
Jag fick inte heller bära så mycket som min dotter. Så Fabian fick ta allt utom amningarna. Jag bytte nog inte mer än ett få innan Fabian började om att jobba. För att bara för att man fått en förlossningsskada så blir man inte sjukskriven!
Jag låg mest ner i sängen, klev endast upp för att kissa. Jag låg och mös med min dotter!
Under tiden man är gravid så brukar man bli erbjuden föräldragrupp, kanske inte alla, men vi blev. Vi var där några gånger men jag var så långt gången så kändes som att jag inte riktigt behövde vara där då jag redan passerat stadiet dom pratade om. Men under föräldragruppen frågade dom om vi läst på om förlossningsskador, vilket typ alla utom jag hade gjort. Då frågade hon dom höll i gruppen varför jag aktivt valt att inte göra det. Jag svarade ”jag väljer att inte läsa om det då jag tror att det kommer göra mig mer rädd och få mig att hålla tillbaka”. Vilket jag fortfarande tror! Hade jag läst om förlossningsskador hade jag aldrig vågat ge all den kraft jag gav och vara så lugn när sugklockan kom in i bilden. Så idag står jag med blandade känslor. Jag önskar såklart att jag läst på mer innan så jag förstod mer under tiden jag var där, att jag kunde förstå vad jag varit med om. Men samtidigt är jag så tacksam att jag inte gjorde det, så jag slapp vara så orolig. Jag gav allt!
Läkarna förklarade att jag förmodligen skulle ha ont länge, minst ett par månader. Jag skulle ha problem att bajsa. Jag fick absolut inte vara hård i magen då jag inte fick krysta ut bajset, då fanns det risk för stygnen att spricka upp. Jag skulle inte kunna ha sex på ett tag och jag fick mest bara höra hur svårt att skulle bli. Jag skulle förmodligen läcka urin och avföring. Men jag skulle såklart höra av mig vid minsta besvär! Jag fick ju som sagt en gynundersökning för att få känna vart dom hade sytt. Men dom hade även målat en ”teckning” där dom målade ut hur dom sytt.
Jag har då spruckit bredvid klitoris, ner över ena inre blygdläppen så den är borta, sen har jag spruckit hela mellangården, mer än halva ringmuskeln och några cm av tarmen. Men även invändigt i könet.
Jag tänkte att mitt kön kommer se hemskt ut. Jag som aldrig hade haft komplex skulle nu förmodligen aldrig våga visa mitt kön igen. Jag skulle aldrig kunna föda vaginalt igen och jag skulle inte ens kunna bajsa. Läcka avföring och urin när man är 22 år, hur kul är det?
Men jag läkte superbra! Jag var på efterkontroll efter förlossningen efter 10 veckor tror jag det var. Var jättenervös, hade inte vågat se eller känna något alls. Men gynundersökningen gick jättebra! Så när vi kom hem så tog jag mod och kollade hur det såg ut och till min förvåning, det såg ut precis som förut men med tunna och otroligt svaga ärr som knappt syntes. Jag kunde äntligen känna mig som mig själv igen!
