Satt nyss och kollade igenom mitt fotoalbum och funderade. Vem var jag innan 2018?
Jag har lärt mig så mycket under detta år. Vi startade året med att få åka på RUL och kolla på våran Silje.
Men senare i januari så går plötsligt en nära bort, vilket är den första riktiga bortgången för mig. Att hantera en sorg för mig, för min bästavän, min mamma och min pappa – det är inte kul eller lätt! I februari var jag på min andra begravning någonsin och begravningen i sig var fantastiskt fin men det jobbigaste jag varit med om.
I mars började jag plötsligt blöda under graviditeten och fick åka in på förlossningen. Aldrig hade jag trott att man kunde få sån ångest och panik. Jag grät hysteriskt, men Fabian var med och såklart var även han nervös men allt såg fint ut och dom vet inte varför jag blödde. Men dom gjorde många undersökningar så jag är nöjd med vården jag fick.
Men kring mars/april så började min vikt skena iväg och började plötsligt tycka att allt blev otroligt tungt. Kunde knappt sova, kunde inte röra mig, kunde knappt duscha själv, att ens torka sig på toaletten var ju som ett fyspass. Så i jag blev sjukskriven! Det var dessutom massa stress då jag skulle vara arbetssökande till 100%, så var på möten, träffar, arbetsintervjuer, var på koll hos barnmorskan pga vikt och blödningar. Det var en jobbig tid!
Men i maj så kom min bästavän hit hela vägen ifrån Piteå och mina vänner här i från Östersund överraskade mig med en babyshower. Det finaste någon gjort för mig! Vilka vänner man har.
5 juni var vi beräknad att föda, men dagarna gick och ingen bebis kom. Eftersom jag blev så stor så skulle jag fö igångsättning, men när jag kommer dit och ska ha en sista koll så märker dom då att jag är inte bara stor utan magen är välfylld och verkar vara som en stor bebis. Min barnmorska ringer då specialist mödravården om viktuppskattning men dom nekar då dom ändå inget kan göra då jag har BF just då. Så fick vänta tills allt startade själv. 10 juni 23.30 går vattnet av sig själv och vi åker in. Jag som hade haft sån otrolig ångest inför att föda barn satt och kallsvettades och skakade tills vi kom in, dp släppte allt. Det var äntligen dax! Jag kände mig lugn, jag födde barn och jag gjorde det jävligt bra. Det blev komplikationer då hon var stor, jag fick epidural så tappade alla värkar, hon fastnade och pulsen gick upp så fick föda med sugklocka. Jag hade aldrig varit orolig för förlossningsskador, aldrig läst om det heller. Men jag fick kraftiga skador. Jag fick bristning i grad 3/4 med spfinkerruptur. Jag fick efter förlossningen få nål i armvecket (fobi), jag fick sedan åka hiss (stor rädsla) och sen fick jag opererad (min största rädsla i livet) och sedan fick jag blod (låter så äckligt). Men allt gick så bra! Jag var lugn och jag är så stolt över mig själv. Jag fick ut en bebis som jag längtat så länge efter och hon var hel!
Att bli förälder har varit en utmaning men absolut det nästan jag gjort. Det har lärt mig så mycket om mig själv och om andra människor. Man har testats i jobbiga situationer, man har fått testa förhållandet och hur man fungerar utan mat och sömn.
2018 har varit det bästa året men det har inneburit en hel del sorg i början. Jag har lärt mig otroligt mycket, jag har verkligen vuxit som människa och det är jag evigt tacksam för. Nu längtar jag bara efter fler år tillsammans med min familj och såklart vill vi ha fler barn i framtiden ❤️
