Simhud mellan tårna – en mammas liv och plaskande

November är snart slut. Tack! Denna månaden har inte gått till historien som en av dem mest kuliga. Just nu
kan jag inte komma i håg vad som varit eländigt. Om det beror på förträngande eller min skalle vet jag inte och
jag tänker inte spekulera heller.

Som grädde på moset – när jag äntligen började känna motivation – så dunkade jag i huvudet ordentligt i söndags.
Jag kastade skräp i sopkorgen under diskbänken – just i denna sekund hinner Micke öppna ett skåp ovanför pga diskmaskinstömning.
På en mikrosekund har jag då rest mig upp med typ ljusets hastighet. Pang rakt upp i skåpdörrens undersidan. H#/¤/(e va ont det gjorde!
Ont – och ingen träning… Kändes ändå ok – åkte en sväng till Farsta… Sen på eftermiddagen kom den krypande – Huvudvärken.
Försökte ta det lugnt(inte lätt med två vilda döttrar):

Måndag morgon – sprängande huvudvärk och illamående – inget jobb inser jag. Ligger hela dagen och dåsar/sover i ett mörkt sovrum.
Undviker intryck för hjärnan.
Tisdag ff hemma Ok – jag följde Sjukvårdsupplysningen och MedHelps råd att söka vård…släpade mig till VC och fick såklart Dr Håkan som vanligt. Undrar om han var hög på nått…allt syrrorna sa på tfn var ju för att det varit händelser som lett till tråkigheter osv.. och allt de sa var gammal skåpmat… Ja vem ska man lita på…vet bara att denna lilla tripp till Centrum tyckte inte skallen om. La mig i sängen igen i mörkret.
Sjukt tråkigt!!!!
Försökte ta mig till jobbet i går onsdag, men på tröskeln skrek skallen och Lotta insåg att hon nog ska vila sitt huvud resten av veckan.
Det är så j-la ENVIST!
Har inte samma värk som i början av veckan – men har som ett tryck och blir väldigt trött. Försökte läsa lite i mina pluggböcker – inte bra.
Orkar inte tänka helt enkelt…
Är det nu man skulle ha ljudböcker?

Ja ja…jag tuffar fram sakta. Skriva går bra – så länge jag inte läser det jag skrivit(?)…