Min älskade Mini! Nu är du 1 år! Och vilket år det varit.
Men vi börjar den 10 juni 2022. Eller ja kanske till och med några dagar innan.
Som jag nämnt tidigare var jag inlagd på Ryhov sen mitten av maj. Mer om det kan ni läsa i det här inlägget.
Mitt vatten gick som sagt i v 32+1 och jag blev inlagd. Jag fick veta att fram till v 35+0 gör de allting för att stoppa en pågående förlossning. Men efter det så får det fortsätta. Så jag räknade ner. 35+0 var en lördag. Det var det enda jag hade koll på. Datum kunde jag inte för man blev ju helt lost på sjukhuset. Lördagen kom och inget hände. Jag fick veta att i vecka 35+3 fanns det möjlighet att föda på min ordinarie förlossning, det vill säga Eksjö. Detta var en tisdag som jag såklart räknade ner till. Dagen kom och inget hade hänt. Men så hände det – ett ultraljud visade att Mikael hade blivit större än vad kurvan säger. Men som hon som gjorde ultraljudet sa – detta är vad jag tycker, men allt handlar om hur han ligger. Han kanske inte alls är större än ”normalt” men med denna siffra vill jag vänta och ta ett nytt ultraljud innan vi släpper dig, ska vi säga fredag?
Jag skrattade för mig själv, grät en skvätt. Jag och Jonas är nämligen så syniska när det kommer till sådana här saker. När vi fick veta att jag kanske skulle få åka hem denna tisdag, eller ja till Eksjö åtminstone, ja då sa vi båda två ”inget kommer hända innan denna dag, men denna tisdag, självklart blir det något knas.” Och vad hände? Jo jag fick vara kvar. Jag hade dock en önskan som jag förhoppningsvis kunde få igenom. Lucas hade sin skolavslutning på fredagen. Och min systerson skulle ta studenten på fredagen. Finns det möjlighet att få åka hem antingen så sent som möjligt på torsdagen för att få vara med Lucas på morgonen, åka till Jönköping igen för ultraljudet och sen hem igen för att få vara med på studenten? Jag fick nämligen lite permission men var tvungen att vara kvar i närheten av Ryhov. Nu när det var så nära igångsättning, lördagen v 36+0 det vill säga den 11 juni, ja då kanske de kunde släppa lite på de. Inget har ju hänt och jag mår bra och allt sådant.
Barnmorskorna såg inget problem men skulle höra med läkarna och så skulle beslut tas på torsdagen. Vad tror ni händer? Natten till torsdag börjar jag få värkar. Jag tänker shit, detta är inte sant. Jag ringer på hjälp och vi tar CTG. Jag värkarna är där. Men läkarna tar beslutet att ge mig bricanyl. Inte inhalatorn för astma, utan en spruta i benet. Detta stoppar inte värkarna, det tar udden av dom. Detta är ett vanligt läkemedel som ges när mamman inte hinner med sin egna kropp. I mitt fall gav dom det till mig för att se om det verkligen var igång för det var kaos på förlossningen. Min reaktion på läkemedlet? Mina värkar försvann totalt. Till slut somnade jag. Så besviken.
Dagen efter var jag ett vrak. Jag bröt ihop när barnmorskorna frågade hur jag mådde, hade jag värkar osv. Jag svarade nej och sen grät jag. Sen fick de gå. Sen fick de inte komma in mer. Jag åt inget på hela dagen. Jag låg bara i sängen. De gjorde ett CTG som vanligt och sen lät de mig vara. Det blev skiftbyte och personalen sa hej. Men jag ville inte träffa dom. De lät mig vara. Jag grät och grät. Ville bara vara själv. Jag kände mig så sviken. På kvällen åt jag lite yoghurt och innan natten tog över kom en av undersköterskorna in. Hon hade ju jobbat dag/eftermiddag hela tiden jag legat inne och varit ofta hos mig. Hon ville säga hej då för nu skulle hon börja jobba natt så vi pratade lite om allt och sen var det inget med det. Men det blev ju ingen resa till Vetlanda, det förstår ni va? Så jag grät för att jag skulle missa allting i Vetlanda, sonens skolavslutning, studenten. Det rann över helt enkelt.
Fredagen kom och jag var typ som vanligt. Jag hade lite molande men inte mer än vanligt. Eftersom jag legat i samma sjukhusklänning hela torsdagen plus natten innan och efter, ville jag duscha för att känna mig fräsch. Jag fick in lite nya grejer och kände att det kändes mer molande, men inte mer än vanligt egentligen. Jag pratade med barnmorskan, min favorit och sen gick jag in i duschen. I duschen blev det värre. Det slutade liksom inte göra ont. Och det kom mer och mer. Så jag blaskade av mig och sen kommer den där tröga hjärnan. Jag kan ju inte gå ut i bara den blå klänningen, jag måste ju få på mig trosorna. Jag vet att om det är igång, kommer de vilja ta av mig dom och kontrollera efter ett CTG, men jag skulle absolut ha på mig dom ut från toaletten och sen de tre meterna jag hade till min säng. Jag larmade om hjälp och berättade. CTG kopplades och de tog min temp. Jag hade feber. Kommer inte ihåg exakt men det var närmare 39 grader. De kontrollerade mig och jag var öppen 4cm. Dags att ta sig ner till förlossningen. Jag ringer Jonas.
Nu börjar kaoset hemma i Vetlanda. Jag ringer Jonas strax efter klockan 14. Just då stod mormor med Lucas och såg på Hugo som precis sprungit ut från gymnasiet. Gabriel sov, vad skulle Jonas göra? Jo han ringde såklart Emelie som stack från jobbet. Hon mötte Jonas i dörren i princip och sen åkte han till mig. Lite kaos men det löste sig. Vi hade Emelie som backup så det var ju förberett. Jonas betalade p-avgiften klockan 15.18 har jag för mig han sa. Då hade jag precis fått EDAn. Det tog tid att sätta den för jag hade så fruktansvärt ont hela tiden och kunde inte göra som narkosläkaren ville. Jag minns att jag fick panik för jag kunde inte göra någonting. Jag mådde så dåligt. Men till slut lyckades vi. Febern togs, jag var närmare 40 grader nu. Jonas kom in och jag blev lugnare. Efteråt har jag fått veta att de gav mig bricanyl igen för att stoppa upp det hela lite, för jag var inte där. Min hjärna följde inte med, det gick för fort, plus febern.
Knappt 50 minuter senare är Mikael född. Men det var svårt. Barnmorskan sa åt mig att krysta, och jag nickade. Men jag fortsatte djupandas och försökte krysta när jag andats ut. Inte helt rätt. Jonas sa till mig att krysta och jag bara nickade men fortsatte på samma vis. Ingenting hände. Till slut sa barnmorskan att de skulle vika upp handtagen. När de la mina händer om dom, då fattade kroppen instinktivt vad den skulle göra. Jag krystade. Och snart var Mikael där.
Mikael fick ligga en stund på mitt bröst men en läkare från neoavdelningen var där. Mikael hade lite ansträngd andning så de ville ta in honom. Jag nickade, de tog honom och Jonas stod rådvill kvar. Jag sa åt honom att gå med, jag har barnmorskorna. Han gick och jag blev ensam kvar. Eller jag hade ju som sagt barnmorskorna. Jag talar i plural för min favorit som den dagen jobbade på BB egentligen, hade frågat om hon fick stanna, trots att hon slutat jobba. Jag svarade självklart ja. Så hon var kvar och ville se hur det gick och den barnmorskan som var ordinarie, ja henne kände jag också. När hon såg på förlossningen att jag skulle komma ner, sa hon till sina kollegor – hon är min! Så skönt att hon ville förlösa mig, jag kände ju liksom henne kändes det som.
Efter ett tag kom Jonas in igen. Mikael mådde bra, hans lungor var bara lite outvecklade och lite slemmigt i halsen. Efter ett tag fick jag följa med till neo. Jag hade fått min antibiotika för febern och fick åka rullstol. Vi blev dock stoppade i dörren eftersom de precis skulle sätta lite ”trådar” i navelsträngsstumpen. Istället för att sticka Mikael för alla prover, satte man alltså dessa trådar i navelsträngen och tog blod därifrån. Men här på bilden ligger han när de var klara. En sond in i näsan och det över näsan är en CPAP. Den hjälper lungorna att utvecklas och ge motstånd. 
Efter akutrummet fick vi följa med Mikael till intensivrummet. Där låg det redan ett barn och sen var det fullt. Mikael låg i en kuvös men behövde inte vara instängd. Däremot hade de värmen på till honom. Vi var hos honom en stund innan det var dags att åka tillbaka till förlossningen för lite gofika.
Vi åkte tillbaka till Mikael efter stund innan vi fick säga god natt och åka upp till vårt rum på BB. Det kändes konstigt att lämna honom själv men han var i goda händer. Men Här hade jag alltså legat på BB i fyra veckor utan en bebis bredvid mig. När bebisen väl var född, ja då fick jag ändå inte ha med honom. Men det gick bra, även om det var konstigt.
På natten kom undersköterskan in och var så glad för min skull. Och sen kom nattbarnmorskan och gav mig en ny dos antibiotika. På morgonen tog de prover igen. Sen åt vi en väldigt snabb frukost innan vi gick ner till Mikael. Där hade han redan gjort framsteg. CPAP var borttagen. Och oj vad vi gosade. Hud mot hud med pappa. Vi gick för lunch och sen fick vi lära oss hur vi skulle mata honom. Jag började pumpa för att få fram mjölk. Och sen fick jag gosa. Och sen skulle jag ha antibiotika. Och sen gosade vi igen. Dagen efter detta, på söndagen, fick Mikael flytta till den vanliga avdelningen där han fick bo tillsammans med tre andra barn. Vi gosade, jag pumpade och han fick mat i sonden. På måndagen sen fick vi flytta in på neos familjeavdelning. Äntligen vägg i vägg med vårt barn. Mikael fick vara inne hos oss på dagen men en sista natt med personal. På tisdagen fick han börja bo hos oss. Sonden var borta och trådarna i navelsträngen var borta. Nu var han som vilken bebis som helst. Första natten hos oss ville han inte somna om efter flaskan, så titta så mysigt han har det med pappa.
Vi fick vara kvar ända till torsdagen innan dom ville släppa oss. Det var jobbigt att vara där för man känner sig inte helt bekväm. Man är ju inte hemma. Man skulle skriva upp hur mycket han åt, när han bajsade och så vidare. Det var vägning varje dag. Man blev oerhört stressad. Men som sagt, vi fick åka hem på torsdagen och det var så skönt. Vi hade ett återbesök på lördagen men det gick kanonbra och sen var vi klara med Ryhov.
Och det här året med Mikael då? Det har varit otroligt. Det har varit så mycket känslor. Stressen av att ha två småbarn som har så olika behov. Gabriel vill bli stimulerad och leka, Mikael vill sova. Gabriel sover hela nätterna och en lång stund på dagen, medan Mikael vakande var tredje timme nattetid och åt hela tiden kändes det som. Jonas jobbade natt så jag fick aldrig sova. Det var kaos för mig personligen ett tag. Men redan när han var tre månader, ja då sov Mikael sin första hela natt. Men sen tre månader tillbaka, ja då har han vaknat varje natt nästan istället. Det är upp och ner.
Mikael är galen. Han ville springa innan han ens kunde krypa. Han vill gå, men han är inte beredd att lära sig. Så fort vi försöker så vill han inte, och så fort han kan vill han gå runt allting. Just nu är han så fruktansvärt pappig att han inte ens får försvinna ur sikte, helst ska Mikael sitta hos pappa hela tiden. Två tänder kom och sen kom fem tänder typ direkt. Så det har den senaste tiden varit väldigt gnälligt från Mikaels sida.
Men oj vad vi älskar denna pojk! Det märks att denna kommer vi ha att göra med. Jag kan se hur han i sommar kommer försöka ta sig ut i vattnet fastän han inte kan simma. Han kommer försöka klättra innan han ens vet vad det är. Trappen fixar han ju redan. Att jämföra Mikael med Gabriel ska man ju inte göra, men personligheterna är verkligen som natt och dag.
Hur som helst, tack älskade unge för att du är du, att det var du som kom till oss. Men vilken resa – för tidig vattenavgång i v32+1 och planerad igångsättning v36+0. Men han valde att komma v 35+6. Han väntade in i det sista. Men han har en egen födelsedag, kusinen Julia är ju född den 11 juni, så ett helt dygn mellan dom.
Mikael, min ettåring, jag älskar dig
