Förra året, ja just det, idag för ett år sen skulle man kunna säga. Ja då hände något jag verkligen inte var beredd på. Jag ska ta det från början.
På lördagskvällen var det Eurovision Song Contest. Vi brukar inte titta på det, men i år gjorde vi det. Jag låg ner i soffan, som jag brukar på kvällarna men jag klagade väldigt mycket. Jag minns inte det här, det är Jonas som berättat. Men jag klagade på att mini inte var still, att han var för still sen, att han la sig snett, att det gjorde ont i magen och så vidare. Till slut la vi oss och jag somnade snabbt.
På söndagen vaknade jag strax innan 06 av att jag trodde jag kissat ner mig. Min första reaktion var att jag blev generad. Vem är 35 år och kissar på sig? Sen blev jag förbannad för att jag blev rädd att jag ens kan göra något sådant här. Jag kände att kisset inte runnit ut i soffan, jag låg nämligen på sidan och benen var hårt sammanpressade. Eftersom jag är överviktig så gissar jag att det hjälpte till. För mitt kiss det kom ju ingenstans. Mina lår som var så sammanpressade fungerade som en propp. Det jag vakande av att jag var kall mellan låren för kisset hade ju kylt ner insidan av låren. Jag började nästan gråta för vår säng var ju köpt knappt 7 månader tidigare. Så jag gjorde det enda som kändes rätt – försökte lägga täcket så att mitt kiss skulle hamna där. Det är ju betydligt lättare att tvätta ett täcke, eller att rent av köpa ett nytt. Jag höll på länge innan jag fick det på plats och sen kunde jag börja vända mig, för självklart låg jag inåt mot mitten av sängen.
När jag väl ställde mig upp kände jag att kisset rann ner för benen men jag drog med mig täcket och gick in på toaletten. Där lät jag resten av kisset hamna där det skulle, plockade med mig handdukar och torkade golvet och la under lakanen i sängen. För jag behövde lägga mig igen. Jag var helt skakis. Sen blev jag förbannad att Jonas inte ens reagerat och vaknat när jag hållt på. Men jag blev samtidigt lättad för detta var ju pinsamt.
Jag somnade om till slut och det behövdes för jag var så fruktansvärt trött. Vaknar dock bara två timmar senare av exakt samma känsla, jag har kissat ner mig. Jag gör om hela proceduren och när jag kommer in i sovrummet igen och tar på mig morgonens andra rena par trosor. Jag utbrister Mini måste ha sparkat sönder min blåsa för nu är det andra gången jag kissar ner mig. Jonas tittar på mig yrvaket och fattar ingenting. Jag berättar allt som hänt och han skakar på huvudet. Han plockar upp Gabriel och jag håller på och fixar efter olyckorna. Jag känner än en gång att jag måste kissa nu. Jag går irriterat ner efter mitt toalettbesök och sätter mig i fåtöljen.
Känslan av att behöva kissa försvinner inte. Till slut slänger jag ur mig du kan ge dig fasiken på att mini har sparkat sönder min blåsa eller så har han väl sparkat hål på sin egna påse så mitt vatten gått. Nu började tankarna. Jonas tyckte absolut att jag skulle ringa förlossningen så jag gick upp igen och ringde. De tyckte absolut att jag skulle komma in så vi ringde mormor som fick komma och ta Lucas och Gabriel och sen kastade jag ner lite kläder i en väska med laddare till mobilen samt mina airpods. Jag hade graviddiabetes så jag hade med dom grejerna också, så jag hade huvudet på skaft kan man säga.
När mormor kom tittade hon oroligt på mig och vi åkte till Eksjö. Det tog inte lång tid förrän någon undersökte mig och japp, mitt vatten hade gått. Jag blev orolig och nervös. Det kom en läkare och tog prover och sen fick jag kortison för att minis lungor skulle utvecklas snabbar, ifall förlossningen satte igång. För det hade ju gått fem timmar sen vattnet gått, och jag hade inte känt några tendenser till förlossningsstart. De ringde till Jönköping för där har de en neonatalavdelning. Eftersom vattnet gick i vecka 32+1 så var det oundvikligt att hamna där. Så vi fick åka dit och kom in i ett förlossningsrum. Där fick vi dock en chock. Vi visste inte vad som skulle hända, så när en av barnmorskorna visade oss runt och sa och här är ert nya hem, stirrade både jag och Jonas. Vad menar hon? Jo det visade sig att vi skulle bli inlagda, och att åtminstone jag ska stanna tills barnet är fött. Va? Vad menar dom?
De efterföljande timmarna var en dimma. Ena sekunden skrattar jag för det är så komiskt. Nästa sekund gråter jag för jag inser att jag inte får träffa Gabriel eller Lucas på kanske flera dagar. Vad ska jag göra här för att tiden ska gå? Vad kommer hända? En annan barnmorska kommer in och ser att jag gråter. Jag berättar och hon förklarar. Vattnet har gått så jag måste stanna kvar ifall det sätter igång snabbt. De kommer försöka stoppa det men går det inte så går det inte och där har vi närhet till neonatalen. Det är tufft, men du får tänka på att du gör detta för barnet i magen.
Efter jag lugnat ner mig, vi har ring min mor och berättat om läget, så åker Jonas till Vetlanda. Jag behöver kläder och min Ipad. Jag behöver något som underhåller mig. Han kommer tillbaka och ligger kvar i rummet med mig till kvällen innan han lämnar mig för att åka hem. Jag sover nästan ingenting, jag hatar att sova på andra platser som inte är mitt hem. Jag kan inte ens somna ordentligt hos mina föräldrar längre. Så att sova på ett sjukus, med fostervatten rinnande, gör att jag håller mig mer vaken än jag borde. Dagen efter, på måndagen blev jag förflyttad till BB. Inte för att mini kommit, utan för att han inte ger tecken ifrån sig att han vill komma. Min plats på förlossningen behövs till andra, plus att det är trevligare på BB. Förlossningen är ju bara ett ställe man är vid tillfälligt. Jag var inte i något förlossningsrum, det såg ut som ett rum på BB.
Som ni förstår tog det fyra veckor innan Mikael anlände. Men det, ja det berättar jag om på hans födelsedag.
