Man vet ju att när det kommer en ny liten människa in i ens liv så kastas allting omkull. Men beroende på vilken människa i ordningen det är, kan det skilja sig från gång till gång.
När Lucas föddes var det bara han och jag. Jag behövde inte tänka på att jag skulle vara social med en partner eller att maten skulle vara lagad och så vidare. Jag åt när jag kunde och Lucas och jag sov när vi sov. Ibland åt jag middag senare på kvällen, ibland sov vi hela eftermiddagen, allt efter hur dagarna såg ut och hur det var.
När Gabriel kom var det lite likadant. Jonas jobbade natt så det ”enda” jag egentligen behövde tänka på var Lucas. Att han fick frukost och kom iväg till skolan ordentligt. Hur förmiddagarna sen såg ut spelade ingen roll, Jonas sov ju ändå. Så Gabriel och jag sov, jag städade och jag åt mat. Tuffade på i det tempo jag ville helt enkelt. Det var liksom inte svårt med en liten människa till.
Sen kom Mikael. Då blev det lite jobbigare. Nu var det en liten som var helt beroende av mig, Lucas som kunde fixa med sin frukost själv och sådär och Gabriel där i mitten som behövde min hjälp med typ allting. Nu blev det körigt men Jonas fanns där och hjälpte mig i vanlig ordning. Vi fick saker och ting att fungera ganska så fort.
Sen kom problemen. Jonas fick nya arbetstider och jag blev själv med alla grabbar på tider jag inte var van vid. Jonas gick från ständig natt till 2-skift. Hur gör man nu? Han åkte ju till jobbet innan någon ens vaknat. Och han kom hem från jobbet långt efter alla lagt sig. Det var så jobbigt men jag löste det. Fast jag var trött. Och det var Jonas med. Jag kunde inte somna om på nätterna så när Mikael var vaken, blev jag vaken och sen var jag vaken länge. Det var psykiskt påfrestande men vi löste det på något sätt.
Men nu då? Jo Jonas har än en gång fått byta skift. Nu jobbar han 12-timmars pass. Eller ja från och med nu går han ner i tid. Han ska vara föräldraledig 25% varje kväll han jobbar. Så istället för 17.55 börjar han nu 20.55. Detta gör att han är hemma tills grabbarna lägger sig och jag är egentligen bara själv någon timme innan det är dags för kvällen för Lucas, och sen även för mig och Liv.
På morgonen kan det köra ihop sig lite. Jonas brukar ramla in vid 6.40. Oftast har smågrabbarna vaknat då. Hur jag ska få ihop tiden med att hinna amma Liv och byta blöja och det på henne, innan grabbarna vaknar vet jag inte. Eller ska jag kliva upp först, göra mig iordning och sen ta grabbarna och hoppas på att Liv sover förbi grabbarna? Ja det finns många sätt. Grabbarna ska helst inte äta frukost heller förrän 7.30 för att det ska bli någorlunda rätt med måltiderna men hur ska det gå nu när jag kanske måste få ner dem en våning för att inte väcka Liv?
Det är mycket att fundera på och det är mycket att testa sig fram av. För tillfället finns inga rutiner alls. I tisdags var det kaos hela dagen kändes det som. Natten till tisdagen var kanonbra, Liv åt bra under måltiderna så hon var nöjd nästan hela natten. Detta gjorde att jag kunde smyga upp när grabbarna vaknade så Jonas fick sova några minuter extra. Dock trodde jag att han var vaken och skulle komma ner ganska omgående men det gjorde han inte. Så jag fick sms:a honom. Problemet var nämligen att jag behövde amma för mina bröst var som kanoner! Så överfulla så jag höll på att få panik. Men det löste sig.
Så sen i tisdags jobbar Jonas kortare dagar genom att börja senare. Det ska han fortsätta med nu fram tills jag börjar studera åtminstone, sen får vi ta ett nytt beslut då. Eller om vi får ta det beslutet tidigare, men tanken är att han för en lång stund framöver ska börja senare för att hjälpa mig på kvällarna. Sen kanske det blir ändrat någon gång bara för att testa, men inte nu. Vi får sen när Liv är större,
Men för en person som är van vid rutiner och som bundit upp hela sitt liv kring rutiner, ja då är detta lite jobbigt nu kan jag lova! Men det är ju också charmen med just rutiner. Att hitta nya när livet förändras.
Lever ni efter rutiner?
