Hanna och hennes grabbar

Ingen bebis ännu…

Ja här har jag inte varit så aktiv den senaste veckan, det hade ju varit roligt om det var för att Skruttan hade kommit, men icke. Hon gottar sig i magen och jag blir lätt tokig. Det är så mycket förvärkar vissa dagar och sen är det ingenting på en dag eller två. Lagom störigt. Men vi håller i och hoppas på att hon snart vill komma. Jonas fick veta att hans kollega är ledig nästa vecka, så vi räknar med att hon kommer då för då har de ju ingen som kan hoppa in för Jonas när han åker hem.

Hur som helst, anledningen till att jag inte uppdaterat er är enkel – jag har mått så fruktansvärt dåligt. Det har varit kaos i min kropp och knopp och jag gissar att det är för att jag är gravid, alla hormoner och allt sådant som ställer till det.

För en vecka sen, det vill säga förra torsdagen, åkte Jonas och jobbade. Jag sov i princip ingenting den natten. Jag somnade, vaknade max 2 timmar senare. Somnade om, vakande 1,5 timme senare. Somnade om och vaknade och höll på så hela natten. Jag var ett lik när jag gick upp.

Smågrabbarna är tokiga på förmiddagarna. Det är som att man slår på en knapp och sen är det fullt ös. De kan inte leka alls, de ska bara slåss, bråkas och skrika. När de väl leker tillsammans är det att de kanske springer från ena sidan av rummet till den andra, fram och tillbaka. Det är i och för sig lite kul att titta på, men de springer från balkongdörr till balkongdörr och den ena dörren har ett lägre fönster som de slår i. Vi bara väntar på att de ska slå händerna rakt igenom.

Sen är det dags för lunch och det är också alltid ett projekt. De vill att maten ska serveras på en sekund. Att värma mat kan ibland vara för lång tid och det blir utbrott efter utbrott. Och då har jag oftast gett dem en frukt tidigare så att de ska orka energimässigt mellan frukost och lunch. Sen kan man tänka sig att man ska få vila men icke. Mikael sover i sin säng och Gabriel brukar få se på tv för att komma ner lite i varv en stund. Problemet? Jo jag är så uppstressad av allt under förmiddagen så jag kan knappt koppla av. Jag är så skakig inombords av allt tjatande från min sida och allt skrikande från deras sida.

Sen kommer Jonas upp och jag fixar maten medan han är med barnen, det är den enda stunden jag får vara ifrån dem. Men sen åker han till jobbet och allting börjar om igen. Nu har jag haft min mor här på kvällarna när Jonas jobbat, men det är oftast lättare på kvällen eftersom vi har lite soffmys och sådär. Det är så mycket värre dagtid.

Och det värsta är att jag natten efter, det vill säga natten till lördag, hade samma problem igen. Jag somnar, vaknar, somnar, vaknar. Hela natten pågår detta än en gång och jag är helt slut. Lördagen fortsätter i samma anda – barnen skriker och gör allt de inte ska, jag försöker lugna ner dem och hitta andra aktiviteter men det är bara kaos. Det känns som att det enda jag gör är skäller på dem. Lunchen kom och gick och sen hade Gabriel bajsat. Med andra ord måste jag upp en våning för att byta blöja, och han vägrar eftersom han är röd i rumpan. Så jag måste bära honom upp och vet ni hur lätt det är att bära en 18 kg tung bebis som inte vill bli buren? Han stretar emot av allt han kan, håller upp armarna så han nästan glider ur famnen på mig. När jag till slut är uppe gråter jag av ansträngning, öppnar dörren till Jonas och säger att ”nu får du ta hand om det här, jag orkar inte mer”.

Jag sitter i soffan och gråter men hör inte att Jonas går upp så till slut får jag skriva att han har bajsat, han ska inte sova. Så Jonas går upp, fixar Gabriel och sen kommer han ner. Där ligger jag som ett lik i soffan. Och det enda jag kan säga är du får åka och handla det du behöver i helgen, när du kommer hem tar jag bilen och åker. Jag klarar inte av det här mer nu. Jag har inte sovit sen natten till torsdag och de bara skriker. Jag är så uppstressad så jag kan inte ens äta längre. 

Jag såg att Jonas var trött på att jag än en gång säger så här, för det är något jag säger ofta, att jag inte orkar mer, men när han såg att jag började gråta ännu mer var det som att han förstod. Så han vände sig om, tog med sig Gabriel och åkte och handlade. Under tiden sov Mikael och jag packade klart min väska. Den var ju redan förberedd med tanke på förlossningen men nu la jag ner det sista. Jonas kom hem, jag sa hej då och sen satte jag mig i bilen. Inga mothugg från Jonas eller något. Han bara lät mig åka.

Jag grät i bilen. Och grät. Och körde iväg. Kunde inte se vart jag körde så jag fick stanna efter en liten stund. Så mycket grät jag. Det var dimmigt ute så det gjorde inte saken lättare. Och sen började det. Hon flyttade sig och la sig så jag knappt kunde lyfta foten till att frikoppla. Det gjorde så fruktansvärt ont för allt i magen klämdes när jag rörde foten det minsta lilla. Jag satt till slut på en parkering och bara grät hysteriskt. Vart skulle jag ta vägen? Vilken trafikfara är jag?

Det slutade med att jag åkte hem igen. Jag kunde ju inte köra, varken för smärtan eller för tårarna och dimman. Jag gick in, gick upp och låg i sängen och grät hela eftermiddagen. Telefonen hade jag stängt av. Jag hörde hur Jonas gjorde allt för att barnen inte skulle leva rövare. Han kom upp och sa till om mat men jag ville inte ha. Vid 19 hade han lagt barnen och sa att det är ju roligare om jag kommer ner. Varför då svarade jag, det enda jag gör är gråter. Jag grät på riktigt hela dagen. Jag hade så ont i huvudet så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Strax innan klockan 20 kom Lucas ut, ja för jag gick ner. Han ville se mello. Jonas som aldrig vill titta på det, satt kvar med oss. Det var enbart för att jag mådde så dåligt. Jonas åkte och hämtade en pizza till mig när jag var hungrig. Jag visade några klipp på hur mello var förr när det var slut för Lucas. Sen la jag mig. Sov dåligt igen och var ett lik hela söndagen. Bestämde mig för att jag tänker inte göra ett skit med barnen på förmiddagarna, det är Jonas jobb från och med nu. Jag orkar inte.

Så på måndagskvällen kom vår polare förbi. Han frågade om hur läget var och sådär och Jonas sa att det var bra och jag sa att det är åt helvete. Började berätta varför. Att jag inte får sova. Att jag inte kan sitta på golvet med barnen för då sticker Mikael och jag hinner inte komma upp i tid innan han raserat ett annat rum. Hur det är innan lunchen och allt sådant. Hans svar var att vi kunde väl sätta på tv:n en stund när det behövdes, det är ju inte förbjudet även om man inte alltid vill att de ska sitta vid skärmar. Men då sa till och med Jonas att det hjälper inte. Hör grabbarna att det är något på gång i köket så kommer de direkt. Typ som hundar som hör när man är i matpåsen som Jonas tog som jämförelse. Det är hemskt, men det är sant. Det är den bästa liknelsen jag någonsin hört.

Vi fortsatte berätta om hur intensivt det är när man är själv med dem, för det är ju samma för Jonas, men han har lättare att röra sig eftersom han inte är gravid. Han har lättare att somna om eftersom han inte behöver gå upp mer än om grabbarna vaknar och så vidare.

Jag vet att det garanterat inte kommer bli lugnare när Skruttan kommit, men jag kommer kunna röra mig mer. Jag kommer kunna springa lättare i trapporna för att hämta grabbarnas kläder så vi kan gå ut på baksidan medan Skruttan sover inne, eller om jag tar med henne ut också. Jag kommer kunna sitta på golvet lättare med dem och allt sådant. Jag kommer garanterat vakna flera gånger per natt för att Skruttan vill ha mat, men det kommer förhoppningsvis inte vara lika ofta som det är vissa nätter nu.

I tisdags gjorde vi oss redo för att ta barnen till förskolan och sen handla. En kvart innan vi skulle åka hörde förskolan av sig. Magsjuka även denna vecka. Så ännu en vecka med barnen hemma. Jag grät igen. När jag äntligen skulle få vila lite så är det förskolan som krånglar. Inget fel med att de hör av sig, jag är enormt tacksam för detta för jag vill inte inte få hem magsjukan. Men nu var det andra veckan med detta kaos. Ungar som skriker hela förmiddagen. Hur skulle jag orka? Och börja tänka om kring vad vi ska äta för mat. Jag hade inget att ge dem lunchtid, vad ska jag laga och hur? Jag var helt slut efter två minuter.

Jag gick och la mig redan innan lunch för att få lite ensamhet, Ja för jag hade ju vaknat redan klockan 03 och inte somnat om, få gråta och kanske vila. Jonas tog med grabbarna till lekparken och sen fixade han lunch. Han var smart nog att gå in i matbutiken och köpa köttbullar. Direkt efter lunchen åkte jag till Maxi. Jag hatar att handla själv på tisdagar för det är pensionärsdag. Pensionärerna handlar alltid på tisdagar eftersom de får då utnyttja någon rabatt. Så det är alltid fullt på parkeringen, flera bilar står snett så alla rutor kan inte användas och alla rutor närmast butiken är tagna. Jag hade tur och fick en parkering nära ett vagnsskjul och gick in. Plockade på mig allt jag skulle ha så fort jag bara kunde, tänkte inte alls utanför boxen utan bara körde på vad som fanns på listan.

På eftermiddagen åkte Jonas till jobbet och mor kom hit. Vi hämtade mat på McDonald’s för det var verkligen ingenting som fungerade denna dag. Även det blev sent för Lucas hade en kompis här. Han skulle åkt hem vid 17 men hans mor kom först 17.40. Kul att andra föräldrar inte kan respektera hämtningstider tänker jag. Och mor sa när hon åkte att om jag inte får sova kan hon ta med barnen efter sin träning så jag får möjligheten att sova.

Och samma sak hände – jag vakande klockan 03 och kunde inte somna om. Så mor kom redan innan sin träning och tog med dem hem till henne och morfar. Sen sov jag med Jonas. Jag vaknade först vid lunch. Struntade verkligen i allting och åt ostbågar som lunch. Satte mig och spelade tv-spel, tänkte att jag tänker verkligen inte göra ett skit idag. Jonas sov längre (vilket jag sa åt honom att göra eftersom han varit vaken så mycket på morgonen och sådär) och sen lagade jag mat. Mor kom med barnen strax innan 16.30 och sen var hon kvar tills de lagt sig. Vi åt middag, badade barnen och sen var det lugnt. Anledningen till badet är för att Jonas i detta ögonblick är med Gabriel hos BHV för 3-års kontroll. Och det är ju därför han fortfarande är vaken. Jag kan inte ha med båda barnen dit själv så han tog Gabriel för att jag ska slippa bråka med kläder och allt, och jag är hemma med Mikael. Sen ska Jonas äntligen få sova och mor kommer efter sin träning.

Jag mår mycket bättre nu men jag är så trött. Jag känner hela tiden att den lilla energi jag har är precis för att hålla mig flytande. Jag vill inget annat än att Skruttan ska komma nu så att mina gravidkrämpor försvinner. Så att jag kan börja röra mig lite mer som vanlig igen. Att få börja det nya kapitlet i våra liv som 4-barns föräldrar. Det kommer bli en utmaning, men det kommer inte vara den utmaningen det är nu. Visst jag förskönar allt i mitt huvud, det kommer fortfarande vara bråk och skrik och körigt ner för trappen med alla barn men jag kommer inte ha en stor mage i vägen för att bära barnen när de trilskas och sådana saker. Det kommer vara svårt, men det blir lättare på ett annat sätt, eller vad tror ni?

Jaja, detta är anledningen till senaste veckans tystnad. Jag har helt enkelt inte orkat sätta mig med datorn. Det har inte funnits energi eller ork. Bara tårar.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.