Jag förstår inte hur det kan bli så fel så ofta som på tisdagar, det är helt sjukt!
I söndags la jag mig tidigt och somnade. Men redan innan midnatt var jag vaken för toabesök. Konstigt nog somnade jag om direkt när jag la mig, det gör jag aldrig. Så fortsatte det hela natten – vaknade med 2-3 timmars mellanrum, gick på toaletten och sen somnade jag om direkt. En guldnatt för att tala ur en gravids perspektiv.
Natten till idag var en mardröm istället. Jag somnade lite senare, inte mycket men vaknade innan 1. Då hör jag Mikael gnälla/yla från sin säng. Jaha tänkte jag, bara att vara vaken resten av natten nu då. Men han somnade om. Jag kunde dock inte göra det lika snabbt. Hörde han fler gånger men han somnade hela tiden om. Jag tror faktiskt att han gnällde i sömnen helt enkelt. Till slut somnade jag om, vaknade vid 4.30 och somnade inte om. Gissa om jag var trött när barnen gick upp?
Så när jag väl skulle göra båda kidsen iordning så märker jag först att mor inte tagit upp kläderna de hade igår. Inget större problem egentligen, men jag orkar inte springa i trapporna mer. Det är tufft som det är. Så nu vet jag inte vad de har för kläder nere och vad de behöver från övervåningen. Så Mikael fick bara byxor för jag var typ säker på att det skulle finnas t-shirts inne på toaletten åtminstone. Gabriel fick jag inte ens byta på så jag sa fuck it, då får du gå i den kissiga nattblöjan och pyjamas då. Jag hörde nämnligen att maken kom hem samtidigt så då visste jag att han tar det istället.
Sen ville Gabriel inte gå ner för trappen. Jag orkar än en gång ingen fight så jag stänger grinden och sen kan han sitta där uppe själv och tjura. Som sagt, Jonas hade precis kommit hem så han skulle gå upp och hämta honom.
Jag sitter i köket och bryter ihop totalt eftersom jag är så trött. Sen kommer Lucas ut och det första han säger är ”varför måste jag gå upp”. Jag orkar inte mer negativitet så jag bara går. Vilket leder till att Jonas får vara vaken fastän han behöver sova. Det är nämligen så att han behöver gå upp tidigare för att hjälpa mig att hämta kidsen. Men jag orkar inte bry mig om detta heller utan sätter mig i fåtöljen och bara gråter.
Så här fortsätter hela morgonen. När det är dags att göra iordning barnen för förskolan vill Gabriel inte gå med ner för trappen. Så i vanlig ordning gör Jonas fel. Han bär ner Gabriel och jag blir skitsur. För hade Jonas gått och lagt sig så hade Gabriel kommit ner själv när han hör att jag går ut genom ytterdörren. Det här har dock Jonas inte fattat. Men varenda gång som jag är själv med barnen så kommer Gabriel till slut, han ska bara vägra lite eftersom han vill bli buren. Och självklart bär Jonas honom alltid. Jag har försökt förklara det här för Jonas men han tycker det är lättare att bara bära Gabriel. Att han lär Gabriel att han får sin vilja igenom ser han inte.
Så jag får ju psykbryt när Jonas då bär ner Gabriel än en gång och tappar det totalt. Jag slänger ut kundkorgen genom dörren eftersom ungarna hela tiden ska bära på den. Vilket gör att Mikael bryter ihop. Gabriel vill inte klä på sig (han ska alltid protestera) och Jonas skyller på mig. Så jag säger bara ”vad bra då skiter jag i det här.” Tar av mig min tröja som jag hade som jacka och stegade upp för trappen samtidigt som jag hysteriskt gråter. Med andar ord ett helt jävla kaos.
Jonas menar att det är mitt fel eftersom barnen blev rädda när jag kastade ut korgen. Jag i min tur menar att eftersom jag aldrig får sova och alltid har det så här varenda jäkla morgon och kväll, har en jäkla bra anledning till att vara på ruttet humör. Jag vet att mitt humör påverkar barnen, jag är inte dum i huvudet. Men tydligen tror Jonas det eftersom han måste upplysa mig om detta varje gång. Så jag förklarar snällt för honom genom att skrika ner för trappen att du kan ju göra alla hämtningar och lämningar själv då om du är så jävla bra på de. Och att de inte behöver åka eftersom jag ändå kommer få hämta dem då förskolan är livrädd för hosta. Barnen är inte sjuka, men hosta kan man ju göra i flera veckor efter man blivit frisk. Och även om jag inte behöver hämta dem tidigare har jag ändå ingen hjälp i eftermiddag eftersom han nu varit vaken hela morgonen och jag får åka själv då mormor inte hinner med de.
Jag ligger på soffan och bölar, mormor kommer och hämtar barnen. Hon kör iväg och Jonas sätter sig hos mig. Men jag säger bara att han kan gå. Jag har absolut inget att prata om. Det finns liksom inget mer att tillägga. För så här är det varje gång Jonas jobbar den här veckan. Jag är själv med barnen hel måndagen och de tar all energi från mig, sen brakar det på tisdagen. Och exakt samma sak kommer hända till helgen när jag får vara själv med dem hela fredagen och sen även lördagen. Det tråkiga i allt det här är att detta upprepar ju sig hela tiden. Och trots att det gör det, har Jonas svårt att förstå hur svårt det är för mig. Han förstår inte att han får åka iväg i 14 timmar i stöten och behöver inte lyssna på barnskrik, han behöver inte ha två som bråkar med varandra eller som man hela tiden måste säga nej till. Gabriel ska hela tiden leka med kuddarna i soffan medan Mikael ska dra ut sängdelen under soffan. Jag vet inte hur många gånger jag sparkade in den där sängdelen igen efter att Mikael dragit fram den. Det är inget fel egentligen men eftersom det finns en klämrisk vill jag inte att han gör det. Inte heller gör det något att Gabriel leker med kuddarna, jag bryr mig faktiskt inte om det, men det är när han dra upp kedjan och drar sönder innerkudden som det blir ett problem. Allt det här slipper Jonas tre kvällar i veckan. Han slipper höra barnen gråta/skrika om nätterna. Sen kan han få sova hela förmiddagen medan jag ska gå runt som en zombie och fortsätta med hela kaoset. Det är så fruktansvärt att man inte kan få en man att förstå hur påfrestande det är. Jag har sagt det ända sedan Gabriel föddes men Jonas kan inte förstå hur tungt det blir för mig. Jag fattar, det är tungt för honom också. I helgen när Gabriel var sjuk och ville sova inne hos oss så fick han det. Första natten sov han hos oss hela natten och jag höll på att dö. Andra natten förstod Jonas att det inte funkar för mig så då la han sig i soffan med honom. Nu är det ju bara den lilla detaljen att jag än en gång måste vara själv med grabbarna hela förmiddagen för att Jonas måste sova. Att jag sovit dåligt spelar ingen roll, han ska ju jobba. Usch jag låter verkligen så hemskt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jag fattar att han måste sova, men han förstår inte tillbaka att jag i min kropp just nu kanske behöver mer sömn och vila också, det är snart dags för förlossning liksom. Den biten har han svårt att förstå. Han har svårt att förstå att min övervikt gör att det blir tungt på alla sätt och vis, att det blir svårt att sova och gå i trappor och hela grejen. Det förstår inte han för han är van vid att jag är aktiv. Och detta är ett stort problem.
En minut i 9 ringer mamma. Då har förskolan precis skickat hem två ungar i misstänkt magsjuka. Jag bryter ihop och säger att hon får ta med sig grabbarna hem. Det är det sista vi behöver ha här hemma – magsjuka. Så jag ligger och bryter ihop i soffan än en gång och känner att jag vill seriöst inte leva mer. Jag orkar inte mer nu. Jag blir så stressad av allt det här så jag håller på att kräkas till slut.
Mor kommer och säger att hon tar med ungarna till Sjunnen. Visst det underlättar men jag vet ju at hon hade grejer att fixa för hon ska jobba ikväll så nu ska jag istället stressa upp mig för att jag är en dålig mamma som inte orkar ta hand om mina barn för att jag är så trött. Så även om hon gör det för att hjälpa till, kommer jag nu vara stressad över att hon inte får sina grejer gjorda. Hon får hjälpa mig så mycket ändå så hon behöver inte göra det här känner jag. Men samtidigt är jag tacksam för jag hade bara gråtit hela förmiddagen för att barnen gör mig så trött.
Just nu vill jag verkligen inte ha tre småbarn. Jag kommer knäckas totalt. Jag vet också att jag känner så här varje gång jag inte fått sova. Och jag mår sämre och sämre ju närmre förlossningen vi kommer. För jag vet inte hur jag ska fixa det här. Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte kommer kunna hantera det här kaoset. Och det gör mig rädd, rädd för att jag kommer gå in i väggen. Rädd för att vår relation inte kommer hålla. Rädd för att jag kommer knuffa bort alla. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna plugga nästa år och få den utbildningen jag vill ha. Att allt helt enkelt kommer gå åt helvete.
Och om en dag eller två så kommer jag skita i allt och ta dagen som den kommer. Det får bli som det blir liksom. Det enda jag vet nu är att jag kommer få ha barnen hemma den här veckan, vilket på sätt och vis är underbart men samtidigt suger. De behöver aktiveringen av att träffa andra barn och att vara i förskolan. Samtidigt är Jonas ledig fram till torsdag kväll så vi kommer vara två personer och inte bara en. Men min hjärna kommer gå på högvarv hela veckan, nu måste jag tänka om vad gäller maten så det finns rester till grabbarnas lunch, och jag kommer inte ha möjlighet att få den återhämtning jag behöver.
I ena sekunden känns det som att det kommer bli så mycket lättare när Skruttan är född, för då behöver jag inte tänka på sammandragningar och alla sådana grejer, men samtidigt kommer jag ha ännu ett litet liv som är beroende av mig och min hjälp och mitt stöd. Men det ordnar sig, det gör det alltid på något sätt.
Nu tänker jag tröstäta massor av ostbågar. För jag orkar inte bry mig.
