Har ni märkt att jag lägger in ganska många inägg om mina tankar nuförtiden? Det är två orsaker, dels vill jag lyfta mina tankar och fundera lite själv, dels handlar det om att ifall Skruttan kommer, finns det lite för er att läsa ändå. Många av dessa inlägg är skrivna från tidigare och har lagts upp den tiden jag satt det till. Lite tråkigt tycker vissa, andra tycker det är kul att se vad jag funderar på.
Jag påverkas otroligt mycket av vad jag ser i sociala medier. Jag hänger där en hel del. Instagram är en favorit och jag älskar olika reels. Hacks som gör livet enklare helt enkelt. Ibland kan jag hamna i ett flöde som får mig att spara mängder med tips, ibland gråter jag floder och ibland skrattar jag hysteriskt. Det bästa är i alla fall när man ser hur andra renoverar, eller hur man köper en produkt som enligt butiken ska användas till en sak, men man själv ser en helt annan funktion av den. Sådant tycker jag är jättekul!
Något jag däremot inte tycker är kul, eller jo ibland är det kul, men det är hur man framställer livet med barn. Jag ska vara ärlig, livet med barn är jobbigt men det är ju samtidigt fantastiskt. Man får nya prioriteringar och man tänker annorlunda kring det mesta. Jag nämnde för någon vecka sen att jag inte förväntar mig solsemester utomlands eller att vi ska vara barnlediga si och så ofta. Vi har valt att skaffa barn och då får vi ta alla konsekvenser. Vi får inte sovmorgon, vi går alltid upp tidigt. Vi går inte på fest och framför allt inte tillsammans för någon måste vara hemma med ligisterna. Vi kan inte förvänta oss att alla andra ska ställa upp för att vi ska få fortsätta leva som vi vill, vi behöver prioritera. Det är något alla föräldrar gör. Sen kan man såklart be om hjälp ibland och sådär, det är inte det jag säger. Jag själv tar ju gärna hjälp av min mor nu snart när vi ska ut och äta och sådär. Men vi som valt att skaffa tre barn tätt kanske inte kan begära att hon ska ta alla tre en gång i månaden för att vi ska få egentid. Det får vi lösa på andra vis genom att utnyttja tiden som finns helt enkelt.
Men idag såg jag en reel från en butik till och med! Nu kommer jag inte ihåg vilken butik det var men det var en onlinebutik med barnartiklar. Och jag blev förvånad. Rubriken var ”förväntningar/verklighet”. En klassiker med andra ord. En text kom fram under hela reelen. Den beskrev förväntningarna man hade. Filmen i sig visade verkligheten. Jag måste ändå ge credd för att den var snyggt gjord, men mer än så ger jag den inte.
Jag ställer klockan för att få några minuter för mig själv innan barnen vaknar. Då hinner jag tvätta mig i lugn och ro och göra min morgonrutin samt förbereda det jag kan innan frukosten – plocka fram, skärma grönsaker, mackor och så vidare. Samma vid skötbordet att kläder läggs fram och fixas så det bara är att sätta igång. Samtidigt som denna text rullar ser man hur mamman vaknar i panik, stänker vatten i ansiktet och tar på ungen smutsiga kläder som måste bytas när det upptäcks någon sekund senare. Att grönsakerna struntar man i för det hinner man inte och man lämnar köket i kaos.
Texten fortsätter sen med att man går ut i hallen och ska klä på sig i lugn och ro, barnet får pröva själv och man hjälper till. Man kommer iväg i god tid så man kan stanna och utforska under tiden man går till förskolan och man är nöjd med livet typ. Filmen visar ju såklart hur kläderna kastas runt i hallen, hur barnet går åt ett håll medan man försöker få på det ena efter det andra plagget. Hur man springer till förskolan för att komma i tid.
Jag ska vara ärlig, jag blev lite provocerad. Jag hoppas att det faktiskt var ett skämt och att ingen har det så här, i så fall, börja prioritera lite annorlunda! Jag utgår också från att denna mamma antingen är föräldraledig med annat barn (som inte syns i filmen) eller att hon jobbar hemifrån. Men det är så mycket frågor kring det här.
Jag själv då till exempel. Om vi har en tid att passa, i vårt fall förskolan, då ser jag ju till att gå upp i tid. Jag kollar alltid barnens kläder när jag klär av dem för kvällen och sorterar ut det som är rent och det som ska till tvätten, det gör jag verkligen inte på morgonen. Det är lite annat att tänka på då. Jag ställer klockan i god tid, hellre för tidigt än för sent, för att hinna med mig själv och sen ta upp barnen. Frukost serveras och efteråt är det alla bestyr med att plocka tvätta barnen och borsta tänderna, sen kan man engagera sig i att plocka undan efter barnen. Finns det nu tid över får de leka en stund innan vi går ner och klär på oss. Vi vet ungefär hur lång tid det tar så vi går ner samma tid varje dag, på med kläder efter väder och sen till bil/vagn. Sen är vi på förskolan.
Nu är ju vår situation lite annorlunda. Vi har tre barn (snart fyra) där ett har skolplikt. Det gör ju att han måste komma iväg så vi anpassar våra tider efter hans lite mer. Men jag ställer ju alltid klockan och måste gå upp av den orsaken. Jag är föräldraledig och barnen måste inte vara på förskolan för jag har inget jobb att gå till – jag behöver med andra ord varken känna stress eller press.
Men det jag blev provocerad av var att det alltid ska framställas som satt livet med barn är så stressigt. Jag tycker inte att det är det. Tycker man det har man ju inte förstått sitt uppdrag. Man har gett sig in i något där man sen inte har anpassat sitt liv efter den nya förutsättningen. Och förlåt mig, men anledningen till förskola är ju att man ska arbeta i första hand. Jag som sagt har dem på förskolan för deras sociala utveckling samt för att jag ska få vila inför det kommande. Men om man har en tid att passa som gäller arbete, hur många tar då en promenad i så pass god tid att man ska hinna stanna och titta på allting? Vi kommer ju alltid köra barnen med bil exempelvis. Gå kan jag göra nu när jag här hemma och inte har en tid att passa. Kanske njuta av en morgonpromenad och så vidare. Men varför ska man lägga upp att livet som förälder blir stressigt? Det är ju inte stressigt!
Eller ja det blir ju stressigt om man fortsätter välja att leva som man gjorde innan barn. Men då är det ju ens egna val. Det är ju inte barnens fel, det är ju helt och hållet föräldern och dennes val. Eller har jag fel? Jag tycker att detta med hetsen kring föräldralivet alltid har varit brutal men nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Å ena sidan, ja det är stressigt men det beror ju på mina val, å andra sidan klagar folk på livet som förälder så mycket! Tidigare var det tabu att klaga över mammalivet. Då fick man inte klaga på när saker och ting körde ihop sig, att man missade kusinens bröllop eller vad det nu kunde vara. Man har valt att skaffa barn, punkt slut. Idag är det fel på dig om du inte klagar på dina barn. Att de är stökiga, att det skriks. Man gör komiska inlägg om hur förvirrad man är och allt sådant.
Jag vet att jag klagar mycket på livet som mamma. Det är hårt, men jag älskar mina barn. Vissa dagar är värre än andra, vissa perioder är horribla! men det är så ofta som det är så mysigt. Det har varit en period nu där jag inte kan sätta mig i fåtöljen förrän Mikael är där och vill sitta på armstödet. Det får han jättegärna men han vill alltid klättra upp på fotpallen, upp över mina ben, lägga hela sin tyngd på min gravida mage och sen får jag honom rätt på armstödet. Med andra ord, eftersom jag är så stor och otymplig och har ont lite här och där, är detta fruktansvärt jobbigt, men det är ju så mysigt samtidigt när han kommer och vill gosa. Så jag klagar över min situation, inte över att det är jobbigt att han vill gosa, I love it! Visst är det jobbigt när de väcker oss innan 6 vissa dagar men samtidigt va skönt det är när man kommit upp och igång och kan ta vara även på de tidigare timmarna, jag hinner tvätta mig innan frukost, och ska vi inte göra något så kan vi ta en promenad. Det är ju något både Jonas och jag gillar så det är alltid välkommet. Ska vi istället iväg någonstans eller bara åka och handla, ja men då lägger vi ju in det vi ska ha med oss i bilen så är det gjort utan stress med. Sen att man är lite seg på eftermiddagen får man ju ta, antingen vilar man när barnen vilar, eller så finns det kaffe att förtära. Så är livet som småbarnsförälder.
Sen finns det alltid saker som gör det jobbigt – man är sjuk, barnen är sjuka, kanske finns det diagnoser, eller planer blir inställda och så vidare. Men det är sådant man faktiskt får räkna lite med. Vardagen blir annorlunda vare sig man vill det eller inte. Och kan man inte anpassa sig, ja då ska man kanske inte klaga, eller har jag fel?
Jag skriver inte detta för att provocera någon. Jag luftar bara mina tankar. Jag vet att det är olika jobbigt för olika familjer. I vår familj går det väldigt bra trots allt. Det är vissa dagar som är mer komplicerade än andra. När Mikael kom var det jättejobbigt i början. Han och Gabriel sov aldrig samtidigt. När Mikael sov var Gabriel vaken och tvärtom. Jag var helt slut och Jonas jobbade varje natt så jag sov inte mycket. Men det blev ju bra till slut ändå. Och nu jobbar Jonas bara tre pass i veckan och visst de dagarna kan vara horribla, men oftast löser det sig på ett eller annat sätt.
Vi ska inte klanka ner på varandra som föräldrar, men vi ska heller inte måla upp en vardag som är mycket värre än vad den faktiskt är, vad hände med att vara lagom? Visa lagom med kaos och visa lagom med perfektion.
