Igår var det inte roligt att vara jag. Dagen började ändå bra och på eftermiddagen kom Emelie och vi satt och fikade och snackade skit. Kändes skönt att få gå igenom de senaste veckorna för oss båda, det var längesen vi sågs. Tror inte Emelie och jag har sett varandra sen vi var i Ullared och det var ju innan jul! Men båda har ju haft fullt upp – hon har mycket på jobbet och jag pluggade ju. Nu efteråt har det varit en del annat så det är svårt att få till tiden.
Hon stannade även på middag. Vi åt ju varma mackor och sen åkte Jonas till jobbet. Samtidigt som han åker kommer Lucas hem. Redan i källaren började Lucas med sin sedvanliga rutin – att pipa. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte ska triggas, han är alltid värst när han kommer hem efter en helg hos sin pappa. Så jag lät det vara och han började säga PIP högre och högre. Detta låter kanske urlöjligt för det är ju bara ett ord, men det finns en lång och komplicerad historia bakom detta ord. Den korta versionen är att när han gick i lågstadiet så blev han en mus när han gjort något fel och klev in i den rollen. Han kröp runt på golvet och sa pip hela tiden. Skolan har jobbat bort jättemycket av detta och vi försöker här hemma med. Möss har alltid varit något Lucas varit intresserad av och när han intresserar sig så fastnar han ordentligt. Så nu flera år senare så håller han fortfarande på med dessa möss och han vet att jag hatar när han säger pip. Han säger det ingen annanstans, bara här hemma, för jag har inte hört något om det från skolan på väldigt länge. Varför han fortsätter hemma är det ingen som vet, han ska bara göra det så fort han kommer hem.
När jag inte regerar börjar han säga det högre och högre och jag låtsas som ingenting. Eftersom Emelie vet hurdan han är så säger inte heller hon något utan vi pratar vidare som om inget har hänt. När han kommer upp för trappen ska han börja trigga smågrabbarna och då ber jag vänligt att han inte ska göra det för de är ganska lugna nu. Jag säger verkligen snälla, snälla, snälla. Han reagerar inte på det alls. Först när han får syn på Emelie så slutar han och visar upp en trevlig och fin sida. Det slår mig att så länge hon är kvar kommer han vara trevlig och lyssna. Han spelar lite Allan och sen går han in på sitt rum. Ja han frågar vad vi har gjort och blir såklart tjurig för att vi har fikat. Då ska ju han med ha fika. Jag sa du är välkommen att äta snickerskakor för det åt vi. Men jag hörde inget svar.
Samtidigt som Emelie gick bajsade Mikael och det blev lite kaos. NI vet sådana där grejer som bara händer i småbarnsfamiljer – Mikael vill inte ligga kvar på skötbordet, sen vill han inte krypa ner för trappen så jag måste bära honom när jag har ont och han vill inte ner helt enkelt så jag höll ju på att tappa honom för att han skulle vrida sig ur famnen. Det sliter ju ännu mer på min kropp. Men sen gick allt lugnt igen.
När barnen sov och Lucas spelat klart kom han som vanligt ut till mig i soffan. Och det är nu jag blir ledsen. Han kommer ut, helnöjd och säger har det varit skönt att slippa mig i helgen? Jag blir så paff av en sådan fråga. Än en gång, inget allvarligt, kanske till och med ett skämt för vissa. Men lägg till hans självgoda min så lyser det om honom att han vill att jag ska bli arg. Jag inser att han gör allt för att trigga mig så jag ska börja skälla. Så jag frågar vad är det för fråga? Tror du inte att vi vill att du ska bo här eller? Inget svar. Han fortsätter med sina negativa frågor, men på ett trevligt sätt och undrar om barnen varit snälla nu när han inte retat upp dem. Jag bara skakar på huvudet och bemödar mig inte ens med att svara. Sen fortsätter han i nästan 40 minuter med att ställa frågorna negativt för att irritera mig. Han frågade om kalaset och vad Nova och Lova gjort. Jag sa att Lova har inte varit med. Jag har förklarat hur många gånger som helst att när han är hos sin biologiska pappa, är Tony och Maddes barn hos sina respektive föräldrar också. Så det var bara smågrabbarna och syrrans barn som var med. Då blev han tjurig för det och det var mitt fel. Jag sa klart och tydligt att så här är det när man åker iväg varannan helg. Vi kan inte anpassa allting efter dig Lucas för det är fler än du inblandade. Så då vände han på det igen och sa att då har vi bara det tråkiga skitkalaset nästa helg.
Jag blev så ledsen! Nu har vi ändrat och krånglat för att han ska få vara med på kalaset och så säger han så. Så jag svarar att det är klart att det blir tråkigt när du inte äter något utan går och sätter dig i ditt rum och spelar tv-spel. Sen kommer du ut och fikar och när du inte får ta allt fika själv, blir du tjurig och går in på rummet igen. Sista gången du kommer ut är när alla ska gå hem och då blir du stött för att ingen velat göra något med dig. Hur kan det vara någon annans fel än ditt egna? frågade jag. Då skulle han bortförklara det på att det var ju de andra barnens fel för de stökar ner hans rum. Men även där sa jag att för det första så var det första gången de va inne där när vi senast hade kalas, och för det andra så sa vi åt dig att städa innan kalaset för att just det inte skulle ske men du skulle ju absolut inte städa, så du får faktiskt skylla dig själv. Han tjurar en stund och sen säger han ja men då går jag väl och lägger mig då för du vill ju inte ha mig här ute för du är ju så tjurig. Än en gång ska han alltså vända till att jag inte tycker om honom och lägga skulden på mig istället för att bara säga god natt. Så jag svarar at du får gärna sitta här men sluta säg att jag inte vill ha med dig att göra, det är skitsnack och det vet du. Sen började han på med att det är ju lov så han borde ju få mer speltid. Då sa jag med tanke på hur du betett dig mot mig sen du kom ut här, förtjänar du det? Så mycket skit du lägger på mig, ska du verkligen få mer tid att spela då när du är så elak?
Sen fortsätter han babbla om allt möjligt och allt är alla andras fel och så vidare. Så när han till slut går, sitter jag som en sur disktrasa. Jag är helt tom. Klockan har passerat 21 men jag kände att jag kunde lika gärna stänga av för det fanns ingen mening med att sitta kvar i soffan. Jag blev så dränerad på hur han vänder allt till att jag inte tycker om honom. Jag var helt förstörd.
Går upp och lägger mig, skriver med Jonas och sen gråter jag hysteriskt. Vad har jag gjort för att han uppenbarligen ska tycka så illa om mig? Varför ger han mig så mycket skit? Jag vänder mig ut och in för att familjen ska anpassa sig efter honom. Jag försöker få honom att förstå att allting kretsar inte kring honom men ärligt talat gör det just det i den här familjen. Allt vi gör är efter Lucas. Är han hemma kan vi inte göra vissa saker utan sparar detta till helgen han är iväg. Det gör att jag inte får någon återhämtning utan ständigt är igång för jag måste hinna med allt som han inte vill göra eller hindrar oss från att göra.
Semester, aktiviteter och utflykter planeras efter vad han skulle kunna hantera. Men trots allt vi gör, får vi bara skit tillbaka. När vi för två somrar sen var i Västervik så kunde han inte nöja sig med att vi var där de dagarna och att han fick vara i luftkuddelandet, att vi var och badade, hade nära till lekparken och allt sådant. Eftersom barnen var med var det ju deras fel att vi inte spelade minigolf. Trots att vi påpekade hur mycket folk det stod och spelade och att det skulle ta för lång tid. Nej men det spelade ju ingen roll, vi ville ju inte spela med honom menade han. Inte heller var han och Jonas i höghöjdsbanan och det var ju också vårt fel och det var ju ingen rolig semester. Jag sa återigen att det var fullbokat och sista dagen skulle det ju regna så varför skulle de gå den då? Men återigen, bara för att han inte fick göra detta var ju semestern värdelös.
Vad vi än gör för Lucas, ska han alltid slå ner på det dåliga. Är det en liten detalj som inte blir som han vill så är det just den han kommenterar. Jag minns en gång när vi var på Liseberg, vi åkte alltid vid midsommar förr och var där två dagar. Första året var han för liten för att åka Helix eller vilken det nu var, så hela helgen var ju förstörd för att jag inte lät honom göra det. Att det var reglerna spelade ingen roll, det var ju mitt fel och det gjorde ju att det här inte var kul. Eller som när han åkte samma karusell om och om igen inne på kaninlandet. Han sprang förbi oss flera gånger och åkte den om och om igen. Eftersom vi stod och drack kaffe var det väl okej tänkte vi, men när vi var klara ville vi göra annat. Då var det mitt fel att vi inte lät honom ha roligt. Att han sprungit in i samma karusell i 20 minuter var visst inte tillräckligt.
Det här beteendet ökar och ökar. Nu känns det som att allt han gör är utstuderat negativt mot mig. Det känns som att han vill göra mig arg, ledsen och besviken. Att han vill att jag ska må dåligt.
Först efter klockan 02 inatt somnade jag. Inte bara för att mina känslor var helt överkörda, smågrabbarna hostade och höll på också. Men den största anledningen var Lucas. Jag låg seriöst och funderade på om det inte var bättre att Jonas och jag skiljde oss. För att småsyskonen ska slippa stå ut med det här. Genom att dela oss och ha varannan vecka eller något så kan de fortfarande få en hyfsat normal vardag utan att Lucas ska förstöra precis allting.
Vi har börjat prata om att hyra en stuga i sommar, den är ledig när vi har möjlighet. Men nu vet jag inte. Jag vet inte om jag kommer orka när han gör som han gör. Om vi hyr stugan ska min syster och hennes familj med samt mina föräldrar så det är ju många som kommer vara där men vi är ju inte på samma ställe hela tiden. Jonas och jag kanske stannar mycket i stugan med barnen och syrran och dom åker på utflykter. Så hur kommer Lucas bete sig när vi är själva? Kommer han förstöra allt eller kommer han ”uppföra” sig? Jag är på riktigt rädd för honom just nu. Hur han beter sig och agerar, jag känner mig så fruktansvärt osäker runt honom.
