Mycket känningar i magen nu
Ja jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag känner en hel del i min mage nu. Så det är nog därför jag är så trött. Det är ingen fara, Skruttan är verkligen inte på gång ut ännu, men det hindrar ju smärtan direkt.
Idag är det v 33+6, med andra ord är det 6 veckor kvar till beräknat datum! Helt sjukt att tiden gått så fort ändå. Ja för er har det väl gått ännu fortare som inte fick veta det förrän vi var en bit förbi halvvägs.
Jag är så glad och lättad att jag kommit så här långt. Med Mikaels gick ju vattnet i vecka 32+1 så varje dag efter det har gjort mig så glad. Nu behöver jag egentligen kanske inte oroa mig för en för tidig förlossning med tanke på att de andra två kom två dagar efter respektive två dagar före beräknat, men det har ändå gnagt i mitt bakhuvud att 32+1 är en jobbig dag.
Men vi är förbi och jag känner att jag har slappnat av en hel del. Jag vågar göra mer, lyssnar mer på min kropp och vågar utmana mig själv lite. Innan vågade jag ju typ inte göra någonting. Men nu har det som sagt släppt lite och jag känner att jag kan ta för mig av att göra grejer, även om det triggar lite sammandragningar. Det är ju normalt menar jag.
Men den här sista veckan. Jag har varit så trött! Och jag tror att en del av det är att jag har lite småont då och då. Det moler som en dov menssmärta i nedersta delen av magen. Skruttan rör sig lite och det sträcker och tänjer på allting nu för det börjar bli trångt för henne. Så igår hade jag ont i min främre fog plus att det strålade ut i ljumskar och lår. Jag trodde seriöst inte att jag skulle ta mig upp för trappen till sovrummet så stel var jag i kroppen. Och så mensvärken på det då. Men det är ju snart dags, kroppen vet vad den gör tänker jag. Hon flyttar sig, det spänner och drar, livmodern är en muskel som ska träna på värkarna så det är en annan typ av sammandragningar nu. Det är naturligt helt enkelt.
Det intressanta är att jag känner inte igen det här sen tidigare. Med Lucas kommer jag helt enkelt inte ihåg, det är snart 13 år sen tänker jag. Med Gabriel hade jag så pass mycket foglossning så jag hade konstant ont och kände bara av den typen av smärta. Med Mikael gick ju vattnet tidigt och jag låg mest i en säng och bara väntade. Där hade man andra tankar och känslor så det var liksom inget man tänkte på.
Men nu. Idag på morgonen kände jag denna mensvärk i flera omgångar. När jag ätit frukost tog jag Alvedon och det hjälpte en stund men känslan kommer tillbaka. Det jobbas på för fullt! Men ingen Skruttan får titta ut ännu. Nu är det ju kalas imorgon och nästa helg har vi kalas för Gabriel. Veckan efter det är det ju dessutom hans födelsedag! Men efter det så har vi inget mer inplanerat. Då får Skruttan komma när hon vill. Men som sagt, två veckor till, helst tre så de får olika födelsedagar åtminstone.