Jag har egentligen aldrig velat gifta mig men med Jonas var det så rätt. Och att vi gifte oss är egentligen en slump. Eller kanske inte. Så här var det. Jag satt och fixade frillan hos mig frisör i slutet av veckan. Hon har varit gift en gång och vill inte gifta sig igen, men hennes sambo kanske vill? Men då vill hon ju inte ha ett stort bröllop, det räcker med ett par vittnen och ingen fest. Vi diskuterade kring det där. Vem ska man bjuda och inte bjuda? Jag har ju gått på flera bröllop där jag inte träffat det paret mer sen. De har flyttat för att fortsätta studier eller börja nytt jobb, de har en annan vardag än en annan och så vidare, ska jag bjuda dom fastän vi inte ses? Var går gränsen?
Denna diskussion rent allmänt om bröllop gjorde att jag och Jonas satte oss ner och diskuterade. Vi började titta på vad det skulle kosta. En lokal för festen efteråt, mat, porslin, alkohol. Vilka ska bjudas och inte? När vi inte ens börjat titta ordentligt utan bara såg vad det kan kosta, mådde jag dåligt. Jonas med. Ingen av oss ville lägga den typen av pengar på en fest, kläder, mat och så vidare nu när vi har ett hus, och dessutom ett barn. Så vi började fundera på om vi skulle gifta oss i hemlighet i stadshuset. Vi började googla lite hur det gick till och bestämde oss för att detta kan vara vår grej och vi kan göra det riktigt roligt.
Detta var en söndag. Jag ringde min mor och frågade om hon kunde ha barnen nästkommande dag men nej, hon jobbade. Men syrran hade semester och kunde ta barnen. Vi ordnade ihop en historia, ifall de skulle fråga varför vi inte kunde ha med Lucas och Gabriel. Åkte och lämnade dom och sen gick vi till guld-city, vår guldsmedsaffär här i stan. Jag var supernervös eftersom jag inte ville att någon skulle se oss. Men ingen vi kände kom förbi eller gick utanför. Vi valde ringar – vitt guld. Jonas ring är helt slät medan jag har diamanter i min. Vi hämtade barnen och sen åkte vi hem. Syrran frågade aldrig något om vad vi gjort för ärenden så vi slapp dra vår lögn.
Vi fixade med hindersprövningen och med att beställa hem blanketterna för att byta efternamn. Vi pratade med dom två som vi valt ut som våra vittnen, jag valde Emelie, Jonas valde Jimmy. En dag följde Emelie med oss till Jönköping för att hitta en klänning till mig. Då ringde guldsmeden att våra ringar hade kommit. Nu började det verkligen bli på riktigt! Jag hittade en klänning på H&M som absolut passade enligt både mig och Emelie.
Vi hämtade våra ringar, datumet bestämdes. Det blev så fort som möjligt. Jag skulle aldrig kunna hålla tyst! Så kom lördagen den 7/8 och det var dags. Vi gjorde oss iordning, Jonas klädsel var färdig sen innan – en batmankostym jag köpte i present till honom första året som sambos. Han fick bara använda den när vi gifte oss sa jag. Och nu var det dags. Lucas och Gabriel fick på sig finkläder och trots att vi bor nära, tog vi bilen till centrum för att inte väcka uppmärksamhet. Jonas väckte dock uppmärksamhet när vi gick från bilen till stadshuset med tanke på kläderna. Vi mötte Emelie och vi hämtade min bukett. Jimmy stod utanför och sen gick vi äntligen in. Jag var jättenervös, mitt i stan och vem i min familj hade tänkt shoppa denna dag? Men vi hade tur, ingen var där.
Vigseln gick snabbt. Tror det var avklarat på fem minuter. Sen var vi gifta. Vi åkte hem. Mor min hade smsat och jag svarade. Vi hade köpt hem smörgåstårta som vi bjöd Emelie och Jimmy på. De fick även varsin present som tack för att de ställde upp. Vi skålade med bubbel. Sen kom det roliga. Vi ringde först mina föräldrar. Videosamtal. Mamma undrade varför vi var så finklädda. ”Vi har gift oss” svarade jag. Hon blev så chockad. Hon och pappa var då på väg upp till Dalarna för att cykla. Jag hade frågat mamma hela veckan om de skulle åka eller inte. Vi ville ju göra detta i hemlighet och jag vet hur hon blir. Så jag ville veta att de kommit iväg och var långt hemifrån när jag berättade, så hon inte skulle vända hemåt. De hade kommit en bra bit efter Örebro så det var lugnt. Vi pratade lite, det märktes att hon var chockad. Sen ringde vi Jonas’s föräldrar. Det märktes inte lika väl på dom att de blev chockade.
Sen exploderade våra sociala medier när vi la ut den nya statusen på vårt förhållande gifte sig med Jonas idag. Jag bytte mitt efternamn och sen tog det aldrig slut. Nya aviseringar hela dagen och vi bara skrattade. Emelie tog lite foton på oss och sen åkte hon vidare till sitt och Jimmy till sitt. Vårt firande var över.
Mamma ringde upp igen, fortfarande chockad. Hade vi verkligen gift oss? Det var inget skämt? Hon ville vända men jag sa nej. Det var så här vi ville ha det. Syrran berättade senare att mamma ringt och gråtit i luren för det var ju ingen som var hemma och kunde vara med oss. Syrran förklarade att det är ju så här vi valt att göra. Mamma var knäckt helt enkelt.
På kvällen hämtade vi mat hos vår favoritpizzeria, ni hör ju hur lyxiga vi är! För oss var detta en perfekt dag. Visst kan jag sakna det där stora bröllopet men jag inser att jag hade aldrig fixat det och allt som blir. Dels hade jag fått panik av en möhippa. Mitt kontrollbehov gör att jag inte kan hantera att bli överraskad på det sättet. Jag hade inte rett ut det och mått bra. Att sen promenera genom kyrkan och de, det hade jag heller inte klarat. Många tror att jag vill stå i centrum men det vill jag inte. Jag hade blivit så stressad av en sådan situation. Och sen en fest på det. Aldrig. Jag hade varit helt slut efter kyrkan och stressen, så en fest hade fått mig att bryta ihop. Idag är jag glad att vi gjorde som vi gjorde, men visst saknar jag det stora ibland.
Men redan veckan därpå blev vi överraskade av min mor, far och syster. De hade snackat ihop sig och skulle komma på ”kaffe”. Kaffet var i själva verket ost- och delikatessbricka samt bubbel. Det blev en helkväll tillsammans. Min bror och hans sambo kunde inte vara med på plats men de var med på ”kalaset”. Vi pratade om hur vi lyckats lura alla, det var verkligen ingen som misstänkt något. Ingen som trodde vi skulle gifta oss trots hus och barn.
Senare i september sen hade vi en bröllopsfest för familj och våra närmsta vänner. Hemma i vardagsrummet. Det var så roligt och så lyckat! Och jag kan säga att denna lösning, för oss, var 100 gånger bättre än ett stort bröllop. Vi hann prata med alla, umgås med alla och bara njuta av gemensakpen.
Två år som gifta, och många fler kommer det bli.
