Jag orkar inte mer. På riktigt. Jag blir så trött, besviken och ledsen.
Dagen började bra. Jag vågade mig på ett besök igen till stranden med alla barn och mormor. Skickade lite bilder till Jonas.
Strax innan vi ska göra oss klara för att bege oss hem, frågar Jonas om han kan jobba över längre på lördag.
Paus. Vi har alltså fått till att vara barnlediga på lördag. Mormor och morfar tar smågrabbarna efter deras vila och mellis, Lucas är hos sin biologiska pappa. Vi ska fixa till oss, gå ut och äta och sen kanske gå vidare för en öl på stan eller varför inte träffa några vänner.
Tillbaka till idag. Jonas ville alltså veta om han kan jobba längre. Mitt svar var att så länge jag har bilen, kan jag köra ut barnen själv och sen åka hem igen för att duscha och fixa mig i lugn och ro. Han frågade om olika tider och jag skrev helt enkelt att han får bestämma. Jag stod just då och lassade in barn i bilen.
När han kommer hem berättar han att han ska jobba till kl 18. Va? Så han ska alltså jobba i 12 timmar, komma hem och duscha och sen vara redo att gå ut och äta? Jag ville gå ut med min make, inte någon som går i sömnen.
Så det blir inget på lördag. Vad är meningen? Tanken var att vi skulle ta en lugn eftermiddag, duscha och fixa. Gå ut och ha en härlig kväll. Istället ska han jobba hela dagen och sen ska vi stressa ut för middag.
Så jag sa att då skiter vi i allt. Sen har jag varit på så dåligt humör. Typ inte pratat med honom alls. Jag gick upp, la mig i sängen och fällde några tårar.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vet vem jag är längre. Jag får aldrig chansen att vara bara jag. Det enda jag numera är, vilket ändå är underbart, är mamma. Men jag behöver få prata om annat än barn, bajs och sovtider. Jag behöver få komma ut, se vad som finns utanför mina fyra väggar.
Jag känner, på riktigt, att jag inte orkar gå upp längre. Varje dag är densamma – gå upp till vrål. Servera frukost åt en, mata en. Städa undan. Få i sig sin egna frukost utan att barnen ska ta den. Byta blöjor och borsta tänder. Underhålla i några timmar innan det ska serveras mat igen och bytas blöjor. Kanske jag bytt fler blöjor mellan också. Sovstund. Får kanske 1,5-2 timmar där jag typ inte kan göra något mer än städa eller sitta i soffan.
Förhoppningsvis har maken kommit hem innan barnen går upp. Men det är mellis och sen byter maken blöjorna. Sen är det inte långt till jag ska laga mat igen. Barn som ska dra i mig, skrika efter maten jag precis påbörjat. Servera och mata. Kasta i sig sin egna måltid. Städa av i köket och ungar. En stund till. Kvällsmat. Blöjor. Borsta tänder. Sen är jag trött.
Misstro mig inte, jag älskar det. Men det är så varje dag. Jag får aldrig ett avbrott i denna vardag. Jonas kommer iväg till jobbet. Jonas träffar andra människor. Jonas får äta i lugn och ro. Jonas slipper ha barnen som skriker så fort man rör sig. Det är så tröttsamt.
Så nu när jag äntligen hade nästan ett helt dygn att se fram emot, så blir det inte så. Det blir ingen avslappnade dusch och inget fixande. Det blir ingen middag ute där man slipper disk och skrikande barn. Det blir ingen natt där vi får sova i ett svep. Ingen morgon där jag får vakna av mig själv, inte vrål. Ingen frukost i lugn och ro. Allt för att jag skrev ”bestäm du hur länge du vill jobba”.
Jag orkar verkligen inte mer
