Jag har länge funderat på det här med vad man personligen tänker och tycker. Idag känns det som att man måste tänka på ett visst sätt, annars är det fel på en.
För att ta ett exempel – jag lyssnade på en podcast tidigare där de pratade mycket träning. Och var fjärde vecka tog de upp det här med att träna med mens. Och pratade menscykel och preventivmedel. Att de veckan efter mens mådde så här och kunde träna så här. Att de veckan de hade ägglossning mådde så här och bara kunde träna så här. Sen var det veckan innan mens och då var det så här och sen var det mens och då mådde man så här och kunde inte göra det här och så vidare. Sen var det snack om att det alltid var fel att vi kvinnor var dom som måste trycka i oss massa hormoner för att inte bli gravid. Varför ska vi behöva ha koll på att ha preventivmedel, kan inte det vara grabbarna som ska ta något för att vi kvinnor ska bli gravida.
Nu pratar de om två olika saker. För det första nämner de menscykeln. Den är svår att rå på, om man inte tar hormonpreparat. Jag upplever att innan Gabriel så var mitt humör ganska så stabilt. Jag hade då hormonspiral och var supernöjd. Jag upplevde inte att jag en gång i månaden var en riktig jäkla bitch. Jag upplevde inte att jag mådde dåligt eller var i obalans på det sättet. Jag mådde bra. Mellan graviditeterna hade jag inget preventivmedel. Vi ville ju ha en bebis till så vi försökte ha lite koll på min cykel för att inte bli gravida för tidigt. Men alltså dom månaderna där mellan. Alltså jösses! Jag mådde seriöst skit! När jag hade mens eller precis innan var jag ett monster. Jag hatade Jonas och hur han betedde sig var fjärde vecka och ansåg att det var solklart att man kan skilja sig när den andra väljer att ställa ett smutsigt glas på diskbänken. Alltså det var fruktansvärt att må så. När dom dagarna var förbi grät jag för att jag hade varit så elak och bitsk. Jag grät för att jag i huvudet varit elak mot Jonas och jag stod inte ut med att höra barnen andas knappt. Det var så jobbigt. Så jag tillhör ju dom som ”måste” ta hormoner för att ens gå att leva med. Utan hormoner så blir jag så elak, jag har så kort stubin och jag tar verkligen ut det på min omgivning.
För det andra pratade de om preventivmedel för att stoppa en graviditet. Det är två skilda saker och man måste vrida och vända på det. Om man ska använda preventivmedel för att inte bli gravid, ja då tycker jag att det ska finnas ett alternativ som män kan ta. Det är inte bara upp till oss kvinnor att ha koll på sådant. Men om vi ska prata om det som hormoner för att få sin egna kropp i balans, ja då är det en helt annan sak. Jag tycker det är viktigt att man skiljer på dom sakerna.
Jag vet exempelvis en tjej i 20-års åldern. Hon mår dåligt under sin mens, men dom preventivmedlen hon testat får henne att må så mycket sämre. Då ska hon ju inte ta dessa tabletter eller vad det nu var hon hade för hon mådde riktigt riktigt dåligt. I hennes fall var det helt enkelt upp till pojkvännen att se till att de inte blev gravida, eller ja de måste de ju båda hjälpas åt med, men han kunde inte räkna med att hon var skyddad liksom. Och så har vi mig då som mår så mycket bättre med en hormonspiral. För mig är det ju inte bara ett preventivmedel, för mig är det ju ett sätt att se till att jag mår bra också. Men om jag nu då mår så dåligt av att inte ha preventivmedel, ska jag då inte kunna berätta om det högt? ska jag behöva skämmas eller vara tyst för att inte få andra att se snett på en. Idag ska man vara emot preventivmedel för man måste stå upp för jämställdheten. Men blir det inte fel då? Förstår ni vad jag menar?
Så här känner jag om fler saker faktiskt. Ett annat fenomen som dykt upp är att vi mammor alltid klagar på hur jobbigt det är att vara mamma. Jag ska vara ärlig – jag älskar att vara mamma. Jag älskar att vara hemma med mina barn. Tänk att få se dom växa upp, lära dom gå och prata, vara med när de upptäcker omvärlden. Men visst ibland är det fruktansvärt jobbigt att vara hemma jämt med barnen. Vi har ju ett samhälle som är byggt på att båda parter i ett förhållande ska jobba. Jag har nu varit hemma i tre år, jag har inte så många vänner som har barn i samma ålder så jag har ingen att umgås med. Jag blir väldigt isolerad. Visst går jag en del till öppna förskolan och sådär, men jag tycker det är väldigt jobbigt också. Jag är inte en gammal mamma, men många som är där är 5-10 år yngre, de är där med sina första barn och har fått gå i föräldragrupp. De umgås med sina mammavänner och jag har ingen. Jag har inte blivit erbjuden föräldragrupp men det är främst för pandemin. Så jag kan ibland känna att jag är så trött på mina barn, för jag umgås inte med någon annan som har barn. Jag pratar knappt med någon annan utanför familjen kan man säga. Det blir jag trött på.
Men det jag vill få fram med denna tanken är att jag idag nästan inte ser någon inte klaga på att vara förälder. Alla klagar på antingen det ena eller det andra. Det är precis som att man måste klaga, annars är det något som är fel. Men jag känner dom som verkligen inte klagar. De njuter fullt ut av att vara mammalediga. Även om de sover superdåligt eller om de får kaos i vardagen så klagar de inte. De njuter till 100% av att vara hemma med sina barn och umgås med dom. Och det är absolut inget fel med det, tvärtom önskar jag att fler var sådana. Men det känns som att normen idag är att du måste klaga, inte för att du vill klaga utan för att du måste, annars är du inte normal. Är ni med på vad jag menar?
Jag upplever att det är så många som idag lägger ut att de klagar på sina barn eller att de tycker det är fel med preventivmedel att det blivit norm att man ska ha det så. Jag lägger ut när jag klagar på barnen men jag tror (och hoppas verkligen) att jag lägger ut mer om hur underbart och fantastiskt det är att vara förälder. Men när det alltid fylls med klagomål, ja då känner jag att jag inte får vara tvärt emot. Jag måste också klaga. Jag faller för grupptrycket, fastän det inte ens är min grupp! Förstår ni?
Många av oss påverkas så enormt av vad andra tycker och tänker, jag märker själv att jag tänker på andras sätt ibland, men oftast tänker jag att jag får väl tycka och tänka som jag vill? Är det inte upp till en själv att bestämma vad man känner, vad man tänker och vad som är rimligt för en själv? Återigen, jag vet inte vad jag vill med dessa tankar, kanske bara lufta mig.
