Alltså denna kille. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser honom. Och i nästa sekund så blir jag galen. Detta är verkligen en ny Emil och var har vi snickeboa när den behövs?
Skämt och sido, denna grabb är helt underbar, det är så mycket bus i hans ögon så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det där leendet när han vet att han gör något han inte ska. Nyfikenheten som ökar mer och mer för varje dag. Jag älskar att se hur denna grabb utvecklas, och helt ärligt, det känns hemskt att skola in denna grabb till hösten. Ja vi har fått plats och vi har accepterat. Det kommer bli bra men just nu känns detta så himla fel. Jag vill vara hemma med mina grabbar, se deras utveckling, vara med dom så mycket jag bara kan. Men man måste visst arbeta med har jag hört.
Jag älskar alla mina barn, men ikväll kör vi en hyllning till Gabriel. Sonen jag aldrig trodde jag skulle få, för Jonas ville ju inte ha barn. Han tyckte min vilde Lucas var tillräcklig. Men något hände, han ångrade sig och ville ha barn. Så Gabriel blir ju på sätt och vis sonen jag aldrig trodde jag skulle få. Sen kom även Mikael och det ångrar jag verkligen inte. Åter till Gabriel.
Grabben har förgyllt våra liv i två år. Jag hoppas innerligt att jag orkar fortsätta färga håret, jag tror det finns många gråa strån nu och det är Gabriel jag ska tacka dom för. Denna kille började med att vara rädd för alla. Han hamnade verkligen i vår familjebubbla. Ingen kom och hälsade på mitt i pandemin, och när de väl kom vägrade de hålla i honom för att minimera risken för smitta. Självklart toppen, men han blev också det första barnbarnet som grät när mormor kom och hälsade på. Eller ja, han grät när vem som helst kom och hälsade på.
Det tog tid att både krypa och ställa sig upp, för att inte tala om att gå. Inte för att han är ”sen” i utvecklingen, bara att han vågade inte riktigt göra nya saker. När det var dags att ha på sig skor så var det nästa hinder. Detta var jobbigt! Gabriel tyckte inte alls om skorna, eller att gå utomhus. Men det släppte det med till slut, men det tog tid.
Det som ger mig huvudbry nu är att denna kille fortfarande inte pratar. Där är han verkligen sen. Han säger numera ”mamma” och verkar mena mig. Men han pekar fortfarande mycket, gör bara ljud som ”mhm” och ”oooooo”. Men han förstår mer än vad vi tror. Så jag är inte orolig, men jag tycker det är jobbigt att han inte talar ännu, det blir lite svår kommunikation.
Jag älskar denna unge, även om han som sagt ger mig gråa hår ibland. Hans humör är troligtvis från mig. När han inte får direkt som han vill, ger han sig ut på jakt – skåp att öppna, saker att kasta, fönster att slå på. Vad som helst, han ska visa sitt misstycke direkt. Att det kan handla om att jag måste öppna grinden för att kunna gå ner för trappen, ja då öppnade jag ju grinden innan jag lyfte upp honom, skandal! Denna kille är inte så mycket för mys, ett par sekunder här och där, men jag suger åt mig varje sekund, om ett halvår får jag inte ha honom för mig själv halva dagarna, då ska han vara på förskola och jag ska jobba. Det är nu man inser att tiden går alldeles för fort, om lite mer än 4 månader ska vi börja skola in honom, och Mikael, och sen kommer tiden gå så rasandes fort att jag kommer gråta för att jag själv inte hinner med längre.
Gabriel, min älskade busunge
