Ett sent inlägg. Har verkligen inte orkar skriva idag. Först var det för att jag aldrig hann ut på någon promenad, dag två i rad utan större aktiviteter, jag blir galen och tappar de genom att vara apatisk i princip. Hatar vädret, fastän det var riktigt fint idag.
På eftermiddagen kom Lucas hem från skolan. Och det har nog hänt något där idag för han har bråkat med oss idag, konstant.
Lucas har ADHD och autism. Han är medicinerad men när det händer saker i skolan, hjälper ingenting. Jag frågade om de var bra i skolan idag. Japp svarar han och sen var det inget mer med det.
Under eftermiddagen har han gapat och skrikit medan han spelat och när vi sagt till har han varit kaxig och struntet i vad vi säger. Detta låter helt klart som trots när jag skriver det och han är ju nästan tonåring. Men det slutar inte.
Han fortsätter skrika och när vi säger till låtsas han som ingenting. Han är ju alltid oskyldig, det är spelets fel. Nästa gång vi säger till år han istället förbannad och det går ut över oss. Och så vidare.
Bägaren rann över för oss när han 20.50 sitter och vrålar på detta spel, och de andra barnen sover. Då säger vi verkligen stopp. Men nu var det försent. Jag var dum i huvudet för det enda jag vill är att han ska leva ett tråkigt liv. Han kan ju lika gärna dö. S här talar han alltså väldigt ofta. Jag sa åt honom att stänga av spelet, han käftar emot. Han fortsätter och fortsätter och då säger jag, ”bra då har du inget spel imorgon eftersom du inte kan lyssna idag”. Han blir skogstokig, bönar och ber och när jag frågar varför han alltid ska käfta emot och förstöra för dig själv, börjar han i vanlig ordning slå mig.
Ja jag säger i vanlig ordning för det var väl tredje gången i år, det vill säga en gång i månaden. Låter inte jätteofta, men lägg till den psykiska stressen av att han skriker och gapar hela eftermiddagarna, säger att jag hatar honom, säger att han vill dö och så vidare, ja det tär kan jag säga.
Jag ska tillägga med att Lucas har inte varit hemma på två dagar, detta är alltså det beteende vi får direkt när han varit borta. Han var inte välkommen upp till mig denna kväll och prata innan han skulle sova. Jag orkade inte. Istället gick han ner till Jonas så efter en stund kom Jonas upp knäckt. Lucas har fortsatt tjafsa och säga emot precis allting. Det är som att tala med en vägg, så Jonas var helt slut och satt och bara gav upp.
Sådana här kvällar har vi ofta. Jag fasar inför morgonen då jag är själv med alla barnen. Därav sover jag inte nu. Jag kan inte koppla av. Vad kommer hända? Kommer Lucas fortsätta tjafsa? Kommer han vara som vanligt eller kommer han agera ut?
Jag ska vara ärlig, jag börjar bli rädd för Lucas. Jag älskar honom, men jag är rädd.
