Den allra första tiden, de första veckorna i ens bebis liv är en resa utan dess like. Så känsligt, nytt och ömtåligt. Att förbereda sig för att få sitt första barn är nästan helt omöjligt. Jag tänkte här försöka skriva lite om hur den första tiden är. Vill påpeka lite extra att det är utifrån mitt perspektiv och att alla upplever det så himla olika. En del känner att de aldrig gjort något annat förr, blir jättekär på en gång, tycker inte alls det är konstigt med ett nytt liv i familjen medans andra tycker helt tvärt om. Alla kan därför inte relatera till precis allt jag skriver men jag sätter mitt huvud på att alla mammor kommer känna igen sig i minst en grej jag kommer ta upp. Jag skriver ”mammor” för det är just det jag är och skriver utifrån. Jag har personligen lätt för att känna ångest, haft perioder i livet som jag kämpat med terapisamtal om fobier och ångest. Med det sagt kanske jag är en person som lättare och snabbare upplever ångest i situationer som är omtumlande och känsliga.

Efter förlossningen oavsett hur man förlöst sitt barn måste kroppen få tid att läka, du får ditt barn på ditt bröst och blir mamma till ditt barn som nu är på utsidan. Du får inte den tiden, du har ditt barn nu som behöver din uppmärksamhet. Att för det första vara med om en så stor och riskfylld händelse som att föda barn är omtumlande nog, att gå ifrån att vara gravid till helt plötsligt inte ha sin bebis på insidan längre. Försöka ta in att allt, tiden är kommen. Det är svårt att föreställa sig! Nu tänker många av er säkert att jag låter negativ och klagande men jag är så trött på att de i många fall målas upp så perfekt och positivt på sociala medier (TACK till er som vågar visa baksidan med det största och käraste i livet). Varför är det ingen som pratar öppet och ärligt om den första ömtåliga perioden? Är det för att vi förtränger? Glömmer vi hur det är? Oavsett hur så är det skönt att den första perioden av ångest, ovisshet, skörhet, rädsla och utmattning går över, hur osannolikt och hopplöst det än känns så är det en ny dag imorgon, dagen idag kommer inte tillbaka. Din senaste natt kommer inte vara samma som nästa. Det kommer finnas liknande dagar, tuffare eller rent av hur enkla som helst men huvudsaken är att det går framåt och det är viktigt att komma ihåg. Det var det som hjälpte mig i de tuffaste stunderna.

Jag hade min man hemma i en hel månad efter förlossningen och det är jag så tacksam för. Den perioden, första månaden var den absolut tuffaste för mig psykiskt och såklart fysiskt (jag har skrivit ett tidigare inlägg för er som vill läsa om tiden efter min förlossning som handlar mer om kroppen, Klicka här för att komma dit). Första perioden är nu i efterhand lite som en dimma, vi försökte bara ta oss igenom dagarna så bra vi kunde. Så ja, den kanske är lite förträngd. Min man lagade alla måltider, jag satt 90% med vår bebis på mig. Han till och med matade mig de allra första dagarna hemma, delvis för att jag inte hade någon aptit och han tvingade i mig mat men också för att allting var så nytt. Där och då trodde jag aldrig att jag skulle kunna sitta och äta samtidigt som jag ammade eller hon sov på mig. Man lär sig att multitaska och hantera olika situationer, jag lovar er! Man lär sig också hantera att sin bebis skriker lite (eller mycket!) när du går på toaletten eller gör din frukost. Det kommer inte ge din bebis men för livet. Jag kände mig så glad och stolt första dagen ensam utan min man som hjälp. Jag gjorde mig egna frukost och det var stort för mig då, kommer aldrig glömma den känslan av att jag vågade lämna henne själv en stund några meter ifrån mig.

I skrivande stund har jag min bebis liggandes på mig, ingen annan plats är mammas bröst är ju lika bra. Vi sover ihop, bredvid varandra eller hon på mig sen födseln och det har varit allra bäst för oss. I början var jag så ledsen på alla som skulle berätta hur farligt det är att ha sin bebis liggandes bredvid och tog upp och pratade om PSD (plötslig spädbarnsdöd), det är inte vad en nyförlöst, bräcklig mamma vill höra som försöker sitt allra bästa att få sin bebis att sova samtidigt som hon själv försöker få sömn. Jag grät, grät varje gång innan läggdags och kände sån ångest inför natten, kände säkert så i en månads tid. (Jag förespråkar inte att det är ett bättre alternativ med samsovning på det sättet, jag vet vad som rekommenderas och inte rekommenderas). Jag tar upp det eftersom jag vet att jag inte är ensam och jag vill att nyblivna mammor inte ska behöva känna den skam och ångest som jag gjorde. Mitt hembesök av BVC blev inte som jag tänkt mig alls, när hon lämnade bröt jag ihop direkt. Det enda hon pratade om vad PSD och hur farligt det är att sova som vi gör. Hon pratade med oss som om vi var barn själva, jag kände mig som en så dålig mamma och började tveka på min roll. Snart tre månader senare förstår jag att det var väl menat men man kan välja hur man pratar och tar upp säkerhet (idag har vi inte samma sköterska).

Det är såklart inte mindre tufft nu men ju mer man lär känna sin lilla bebis oavsett behoven så blir det lättare att hantera och den kärleken som växer fram för varje dag bedövar känslan av hopplöshet, att känna sig otillräcklig eller när man är så trött att man inte längre vet vad man heter. Det är som att känna sig nykär. Den känslan är bäst beskrivande. Och låt den känslan växa fram om du inte känner den på en gång, det kommer. Allting tar sin tid! Om jag kan hjälpa en enda kvinna som har eller ska föda barn att känna igen sig är jag tacksam för jag önskar att jag själv läst något liknande! Ditt barn, dina val. Man blir matad med så mycket information från olika håll och för mig var det svårt att smälta, kan jag få lov att lyssna till mitt bebis och hennes behov i första hand? Att göra som andra gör funkar nästan aldrig så kom ihåg att alltid lita och lyssna på din intuition. Du vet vad som är bäst för ditt barn även dag 1.

Tips! Ladda ner appen ”växa och upptäcka världen”, den hjälper dig förstå mycket om ditt barns olika utvecklingsfaser.

Samma dag som vi kommit hem från BB, två dagar efter förlossningen.