Någonting jag tycker att alla kvinnor efter en förlossning borde lyfta och prata om ännu mer är just HUR det är efter sin förlossning, inte bara när man kommit hem i sin trygga zon utan även precis efter man fått sin bebis på bröstet. För alla kvinnors skull och framförallt för sin egna skull. Hur mår kroppen? Hur mår psyket? Hur länge blöder man? Varför känner man inte att man är kissnödig? Hur känns eftervärkar? Hur känns första besöket på toaletten? När går baby blues över? Hur klarat man sig utan sin skönhetssömn? Många frågor och funderingar. Jag vill kunna hjälpa alla som ska föda barn att förstå allting som händer framförallt efteråt som inte många pratar om. Oftast avslutas historien efter man fått sitt barn på sitt bröst och så är allt frid och fröjd efter de. Jag skrev i min förlossningsberättelse att jag inte brydde mig då om vad som hände efteråt, det är sant men det tar inte bort verkligheten för det.

Bristningsgraden på mig skulle kontrolleras och på mig gjordes de bl.a. genom att jag fick ett finger upp i röven under hela tiden de sydde för att kontrollera att det syddes på rätt ställen och hur muskelfunktionen fungerade. Kanske standard hos alla som ska sys? I vilket fall så vill jag inte gömma något eller skämmas för att prata öppet om det. Jag blev tömd på mitt egna urin, vet inte hur många gånger men det är mer ovanligt att ens känna att du behöver kissa efter en förlossning. De tömde mig kontinuerligt i säkert ett dygn tills jag blev godkänd på mitt ”kontrollkissade”. Det var nära att de satte in en kateter för att få min urinblåsa att slappna av men det behövdes aldrig. Det är inte skönt att få ett en plastslang uppstoppat in urinröret men det är ingenting i jämförelse med att föda barn. Kändes som det aldrig tog slut med alla kontroller, nålstick och urintömningar man genomled på sjukhuset och jag kan förstå varför inte lika många berättar om det som om sin förlossning. Du har ditt barn på ditt bröst, det är det enda du tänker på. Ingenting spelar egentligen någon roll längre. Varje grej sjukvårdspersonalen behövde göra efteråt sa jag bara ”jaja, gör de som behövs” som svar.

Jag tog min första dusch ett dygn efter förlossningen, jag hade alltså Luna på mig fram tills dess med intorkat fosterfett, blod och slem på mitt bröst. Den duschen kan ha varit den mest ångestladdade men också den härligaste jag tagit. Den enda gången jag släppt Luna från mina armar var när jag behövde kissa så det kändes läskigt att ”lämna” henne.

Mitt första toalettbesök, besöket jag läst ska göra så in i helvetes ont gjorde inte alls så ont. Hela mitt underliv var så svullet så jag kände knappt av något mer än att det sved lite när jag väl kissade. MEN jag är glad att jag tog med mig eget toalettpapper av de mjukaste jag kunde hitta, för att torka sig var nästintill omöjligt. Hade med mig multigyn kompress som jag la i över bindan men jag upplevde att den inte alls hjälpte. Jag använde istället isbindorna jag blev erbjuden tillsammans med bedövningsgel. Jag hatar känslan av att använda binda och allra helst när det är blött och kladdigt men isbindan har nog aldrig känts så skön som då. Och jag kan tillägga för er som inte vet så är storleken på bindorna man får extrema, känns som att man har på sig en blöja. Jag fick också hjälp med att byta binda då jag fått order om att vila för jag förlorade mycket blod och hade feber. Kan låta förnedrande för en själv men återigen så brydde jag mig inte så värst mycket om det.

Varje gång jag ammade gjorde min livmoder ont, ont som en starkare mensvärk ungefär. Fick förklarat att amningen hjälper till så livmodern drar ihop sig och därav värk, det som kallas för eftervärkar. Det kan fortfarande kännas under och precis efter amning men inte alls lika starkt. Det är normalt sålänge det inte gör riktigt jävla ont och man samtidigt får feber, då kan det vara tecken på infektion. Något jag fick hålla koll på för min moderkaka kom ut något trasig så de kunde inte säga om allt hade kommit ut (men det hade de).

Avslag. Vad är det ens? Innan jag läste om det hade jag ingen aning. Misstänkte att man förmodligen skulle blöda länge efter sin förlossning men inte riktigt varför egentligen. Avslag är blod efter såret där moderkakan suttit fast i livmoderväggen. Alla blöder, oavsett vaginal födsel eller kejsarsnitt. Jag blödde i ungefär två veckor, vilket är ganska kort period. Från andra veckan fram tills nu har det varit extremt lite som kommit och det är inte längre blod. För ett par dagar sedan så lossnade ett stygn och då i samband med det (vad jag misstänker) så kom det lite blod igen men det stannade av direkt efter. Avslaget är känt för att lukta riktigt illa, men det tyckte jag inte direkt, det man kan föreställa sig är att det är som en mens ungefär men det kommer ifrån ett sår så det är klart att lukten har en annan karaktär. Äckligt att skriva om? Ja men varför inte skriva om det när alla som fött barn går igenom det?

Det allra jobbigaste tyckte jag var hur svag min kropp var, länge. Det är inte förrän nu den känns mer stabil. Magmusklerna tog ett tag på sig att dra ihop sig och för mig var det det absolut tuffaste, det fanns ingenting som höll kroppen uppe längre. Under graviditeten flyttar sig musklerna i långsam takt och storleken på bebisen tar över som ett ”stöd” istället. Kändes som jag skulle trilla ihop nästan, svag och ont i bröstkorgen, revbenen, ryggen. Svag i benen och andfådd av minsta rörelse. Det berodde dels på att jag förlorade mycket blod också såklart. Orkade bara gå kortare sträckor och det är inte förrän nu ungefär tre veckor senare jag har mer ork. Tvinga inte din kropp till något den inte orkar, det är okej att bara vara inomhus, inte göra något annat än att kolla på din favoritserie när man precis fött barn. Sociala medier kan stressa en, omedvetet blir jag påverkad och ser vad andra som nyligen fått barn gör och inte gör. Men kan inte påminna mig själv nog om att alla bebisar är unika, alla situationer är olika och allting visas inte upp offentligt. Lyssna till dig själv och ditt barn vad ni behöver (skriver lika mycket till mig själv som till er).

Tre dagar ungefär efter min förlossning kickade baby blues in ordentligt. Jag grät, hade ordentlig ångest, oro och separationsångest. Jag ville knappt att någon annan skulle hålla i Luna. Grät för anledningar jag inte kunde förklara och det är normalt, något man inte får glömma! Det som hjälpte mig var att prata med min man eller någon annan i familjen när jag var ledsen, bara prata av sig. Att jag var rädd, orolig och att allting vändes upp och ner med en ny minimänniska jag skulle ta hand om. Det är inte självklart att det är kärlek från första sekunden. Jag kan omöjligt säga att jag kände att livet var komplett dag ett, men dag tjugoett kan jag säga det. Skäms inte för att du inte känner samma som någon annan. läs inte heller för mycket om hur du ska må och när allting ska börja kännas bättre, det är så olika. Givetvis ska ångesten eller depressionen inte bli starkare eller vara för länge utan att kontakta vården och få stöd. Jag har dagar nu då jag känner lite ångest men det går oftast över ganska snabbt igen. Fullt normalt! När man en gång upplevt ångest så kommer den lite då och då genom livet. Alla är som sagt olika mottagliga och reagerar olika i situationer, därför är det viktigt att inte jämföra sig eller läsa för mycket om hur andra har det. Gäller även denna texten jag nu skriver, hoppas kunna få er att kanske känna igen er i lite men allas historia är unik!

Avslutar med att skriva om sömnen, för mig var det och är frustrerande att inte kunna få sova mer än två ibland tre timmar i sträck. Gnäller inte över det, när jag vaknat från natten och fått i mig min frukost med morgonkaffet mår jag bättre och är någorlunda återställd. Vill ändå påpeka att för min del var det en stor omställning, sömnen för mig har alltid varit helig och jag har alltid sovit så bra. Jag sov inte på så länge innan, under och efter min förlossning så min brist på sömn var extrem just då men nu har kroppen vant sig mer vid mindre sömn och avbruten sömn. Och när jag tänker på att det inte alltid kommer vara såhär så känns det lite tröstande.