Den senaste tiden har katastroftankarna befunnit sig ständigt i min hjärna. Jag har lyckats hållit dem lite åt sidan så de inte tagit över helt, men de har funnits där pockandes.
Lockandes på uppmärksamhet.
Livet har rullat på i god takt utan några större förluster eller händelser.
Sånt skrämmer.
Jag liksom väntar på att något oväntat ska ske. Något oplanerat och hemskt. Dödsfall eller otäcka sjukdomar.
Det har varit för lugnt med sådant en tid. Man är liksom inte van att må bra.
Det blir som om något inte stämmer in i ens livsbild.
Ska man få må bra en längre tid? Utan att det sker något oförskämt hemskt?
Utan att man får gå igenom en obeskrivlig smärta och ångest?
Eller slippa själv bli sjuk? Obotligt sjuk?
De senaste veckorna har jag haft döden i bakhuvudet. Gäckandes. Pockandes. Liksom letandes efter uppmärksamhet.
Att han finns där. Man kommer inte undan. Ingen gör det.
Man vet liksom inte bara när.
Man hoppas och önskar att man får leva länge. Se sina barn växa upp och må väl. Få egna barn. Överleva medelåldern. Dö när man själv känner att man är klar (vilket jag inte kan förstå hur man någonsin kommer kunna känna).
Men nu har det alltså varit lugnt.
Känns som om man bidar sin tid. Inväntar något otäckt som ska ske.
Men det kanske inte kommer ske. Egentligen varför skulle det? Jag har genomgått så mycket hemskheter i mitt liv, mer än några kanske upplever under sin livstid.
Så det kanske är stopp där. Men vågar man släppa taget och må bra.
Döda katastroftankarna. Kväva dem i sin egen tanke?
Det skrämmer skiten ur mig.
Men även jobbigt att ha ett mörker ständigt i periferin. Att se framtidens ljus samtidigt som man ser ångestens mörker som letar sig fram.
Katastroftankar.
Om de bara kunde försvinna.
Katastroftankar
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Hej!
Jag är inne i en av mina perioder. Jag ligger i sängen denna kväll med, har gjort det de senaste tre dagarna medan min man packar ner lägenheten i lådor eftersom vi flyttar i morgon. Jag orkar inte hjälpa till och ser ingen mening i att hjälpa till, eller flytta för jag ska ju ändå dö Eller så kommer det hända min 8-åriga dotter något. Eller min man. Och magen. Den börjar bli rund nu. 18:e veckan och meningen är väl att jag ska vara överlycklig? Ja, det hade jag nog varit om det inte var så att jag enbart ser allt det negativa som skulle kunna hända…
Jag ska inte googla på symptom och sjukdomar, det vet jag men det gör jag alltid. Jag har fått en oerhörd smärta i revbensbågen den senaste tiden och jag har sökt på allt som kan ha med detta att göra. Cancer kommer ofta upp. Men även det syndromet du nämner i din bogg, jag är glad att jag googlade idag för jag hittade hit och fick läsa ord som lika gärna hade kunnat vara mina. En till person som känner som mig. Jag finns på Facebook och du har min mejl här. Jag hade varit oerhört glad om du kunde höra av dig, bara kort om du inte har tid med mer än det. Att få prata med någon som vet vad detta innebär hade nog fått mig att orka lite mer. Jag ska gå och hjälpa till att packa några lådor nu, jag orkar nog det efter denna läsning. En stund iaf.
Med varma hälsningar, Linn
Jag hade aldrig något problem med den typen av tankar innan barnen, i alla fall inte utanför min IBS (för där hade jag rejäla problem om inte toalett fanns inom fem sekunder osv). Men nu? Herregud. Tidvis är det riktigt jäkla jobbigt, jag låser mig. Man blir väl helt enkelt medveten på ett annat sätt, som skrämmer mer. Oerhört läskigt är det i alla fall!