När jag hade gått med mina katastroftankar i cirka 1 år och min panikångest var som värst, började jag få ont i bröstet. Det krampade och jag kunde inte längre ta djupa andetag utan att det högg till runt hjärtat.
Detta satte naturligtvis igång på min panikångest, då jag trodde att jag höll på att få en hjärtinfarkt eller få kärlkramp. Detta genererade såklart i katastroftankar och allt blev en sjuhelsikes ond spiral som snurrade allt fortare och fortare.
Till slut hade smärtan tilltagit så pass mycket dagligen att jag inte kunde skratta utan att det högg och att andas varje dag blev lite av en kamp.
Jag googlade såklart mina symptom och då kom hjärtinfarkt och kärlkramp upp som förslag till sjukdom. Överallt stod det sök hjälp med stora bokstäver.
Sagt och gjort, med bultande ont hjärta bokade jag tid hos min husläkare.
Han pratade lite och frågade hur jag mådde. Jag började gråta omedelbart. Han rekommenderade mig att söka psykolog (vilket jag gjorde senare) och lyssnade på mitt hjärta och tryckte på en punkt i bröstkorgen, vilket gjorde så sjujäkla ont.
Efter några minuter sa han ”Jag kan med nästan 100% säkerhet säga att du har Tietzes syndrom. Ditt hjärta är det absolut inget fel på. Tietzes syndrom är en ”tjej”sjukdom och man vet inte direkt orsaken, men man tror att det kan bero på för mycket oroande och ältande. När man oroar sig spänner man bröstkorgen och musklerna mellan revbenen blir inflammerade, vilket dina nu har blivit”
Jahopp… där satt jag helt plötsligt med en ovanlig sjukdom som jag framkallat själv på grund av att jag ältat, oroat mig och mått skit. Detta hade jag fixat alldeles själv. Fy fan vad duktig jag var.
Alla mina muskler mellan varje revben i bröst och rygg var inflammerade och det högg såklart när jag försökte dra djupa andetag.
Medicin fanns inte utan det var bara att försöka må bra igen och stretcha som gällde.
Min husläkare sa också att sjukdomen tog lång tid att bli frisk från och hade jag otur kunde den bli kronisk. Så det var bara att sätta igång. Att gå till sjukgymnast och börja arbetet med psykologen.
Jag fick göra stretchövningar flera gånger om dagen och försöka få igång mer blodcirkulation i bröstkorgen. Min största fasa var att denna sjukdom skulle bli kronisk, för jag led verkligen av den.
Efter 1,5-2 år försvann skiten. Jag är så jäkla jäkla glad att jag blev frisk och att jag idag är kvitt den.
Känner du igen dig så läs mer HÄR
Vill du läsa mer om mina katastroftankar, så finner du en kategori under min header som heter just katastroftankar.
Känner ni igen er, så sök hjälp!
Läs gärna detta inlägg om mina tips på hur ni blir friska.
Att leva med katastroftankar – att få Tietzes syndrom
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Vet inte riktigt vart jag ska börja men, fick min diagnos ganska nyligen. Egentligen gjordes ingen undersökning mer än att min läkare lyssnade på hjärta och lungor. Känns mindre roligt nu i Corona tider då jag först trodde att det var det. Har så ont i bröstkorgen och känns som att jag inte kan andas ibland. Då kommer paniken. Blev glad att jag såg detta och kunde läsa lite om andras erfarenheter. Önska helt ärligt att den här skiten bara försvann. För jag känner bara ett starkt obehag hela tiden 24/7 blir galen snart :/
Hej alla, vill börja med och tacka alla som delat med sig av era erfarenheter. Jag är en tjej, snart 42 som haft tietzes i snart 3 år. Diagnosen har jag typ ställt själv. Första gången jag sökte läkare var för 2 år sen, han sa att det bara var en inflammation och det var smärtstillande som gällde, sen fick jag gå hem. Sedan dess har smärtorna kommit och gått, nu senast var det riktigt illa så jag gick till läkaren igen, denna läkaren trodde att det kan vara tietzes, har nu varit hos sjukgymnast och fått olika övningar som ska öppna upp bröstkorg en.
I mitt fall är det förkylning, stress och kyla som utlöser smärtan. När det värker som värst så kan jag inte sova, det gör sjukt ont när man försöker vända på sig, likaså att nysa eller skratta, sjukt ont.
De läkare jag träffat har vart på vårdcentralen, just nu vet jag inte om jag ska ta det vidare, vet iskall inte riktigt vart man ska vända sig, är det nån som har tips så får ni gärna dela med er.
Jag ska nu fokusera på sjukgumnastiken och hoppas att det hjälper, jag har även nu börjat föra en sk smärtdagbok, lite för att ha koll på hur ofta det kommer, hur länge det sitter i och hur ont det gör, tänkte att det kunde vara bra om man ska till läkaren igen.
Fy fan vad skönt det här var att läsa. Jag är en 22-årig kille som varit med om nästan exakt samma grejer… har dessutom hypokondriska tendenser sedan innan, så det var otroligt skönt att läsa om folk som faktiskt upplevt samma saker. Gjort arbetsEKG (på egen begäran för att jag var så j-vla orolig) och tre-fyra vanliga EKG när jag sökt akutvård, men det har aldrig varit några konstigheter. Har dock alltid haft misstanke kvar, varit sååå svårt att acceptera att inget är fel… men Tietzes syndrom passar in på väldigt mycket av det jag upplevt, så det var en lättnad att läsa detta. Stor sådan.
Tack och kram till ni som delat med er av era upplevelser. Det är en styggelse som förskjuter fokuset från det som är viktigt i livet och tar saker till sin spets…. man får se till att stå på sig när det kommer till diagnostik osv, och man får lita på att man faktiskt _är_ frisk; lita på EKG och moderna sjukvårdens instrument.
Har någon av er upplevt hjärtklappning och hög puls?
Absolut!!
Väldigt intressant att ni skriver att de förknippas med ångest, men har inte haft /har inte de bekymren. Självklart kan jag vara aningen stressad men sällan negativ stress. Tänkte bara att jag skulle nämna om de finns fler som har syndromet men inte just katastroftankarna.. Krya på er!
Hej!
Jag har haft tietzes sedan ung ålder, men då sa läkarn att det var ansträngningsastma. Första bröstamärtan kom när jag var 15 år. Där efter lite då och då. Jag har märkt att just springa, simma och övriga aktiviteter där man rycker mycket med armarna (så som tennis, badminton osv) förvärrar. Jag arbetade som professionell dansare och tänkte väl mest att det var någon form av överansträngning/ansträngningsastma, men jag jag fick det diagnostiserat 2009. Har haft det till och från hela tiden sen dess. Att syndromet dock kunde bli kroniskt hade jag ingen aning om, men känns betryggande då jag oroat mig för att de aldrig riktigt släpper… På gott o ont ! Tack för fin tråd! O vad var de för stretchövningar? Mvh Lee
Jag fick denna syndrom också för ca 2,5 år sedan eller jag fick det beskedet för kanske 6månader sen.
Lever med smärtstillande varje dag nästan, utan dom lever jag knappt.
Jag undrar mest om du har blivit av med smärtan? Eller om den fortfarande finns kvar ..
Jag har haft symptom på Tietzes syndrom sedan sommaren 2010. Men då var det inte lika specificerad eller intensiv smärta som den jag har idag. Jag började med att gå till min vanliga läkare på vårdcentralen. Hans diagnos var ”troligtvis någon slags inflammation. Här har du ett recept på Diklofenac. Gå nu och beställ en tid hos naprapaten.” Sagt och gjort. Naprapaten hade däremot en helt annan åsikt till varför jag hade så ont. Därefter besökte jag andra läkare vilket resulterade i att jag gick till en kiropraktor, därefter en massös och sen en sjukgymnast. Även om det hjälpte för stunden ville jag naturligtvis veta VAD jag egentligen hade och vad jag kunde göra för att bli kvitt smärtan, en gång för alla.
Efter att ha spenderat otaliga summor pengar hos olika naprapater/kiropraktorer/massöser gick jag slutligen och fick en tid hos en ny läkare på min vårdcentral. Efter knappa 10 minuter gav hon mig diagnosen Tietzes syndrom. Att får ett namn på smärtan (som givetvis också medför ångest) var en sån fruktansvärt lättnad! När hon däremot sa att jag antagligen kommer att få leva med detta resten av mitt liv… ”Du kanske skulle gå en kurs i smärthantering för att lära dig leva med smärtan.”
Nu försöker jag träna så mycket som möjligt eftersom att jag märkt att det hjälper att hålla nere smärtskalan. Jag äter också Naproxen till och från. Jag har inte lyckats hitta något samband till när jag får mer eller mindre ont. Rör jag på mig för lite, får jag ont, rör jag på mig för mycket, får jag ont.
När jag tänker på det, verkligen sätter mig in i det så kommer jag allt som oftast på att jag inte kan minnas när jag var helt smärtfri senast. Jag minns inte hur det känns att inte ha ont. För ont gör det, hela tiden. I olika grader.
(Oj, vilket långt inlägg det blev men jäklar vad skönt det var att skriva av sig lite.)
Fick diagnosen idag, jätte kul.. Aldrig haft en sån värk innan. Läkaren lyssnade på hjärtat och lungorna och allt va fint, men även fast han sa att de inte va farligt så oroar jag mig ändå känns de som. Hur kan de göra så extremt ont och inte va farligt? Och tänk om de blir kroniskt??
Men vad var de för stretch övningar du gjorde? Och är de bra att stretcha nått som är inflammerat?
Mvh sahra.
Svara gärna till min mail om du ser detta:)
Så jävla skönt att höra att man inte är ensam. Fick tietze i våras, och har fortfarande ont och är svullen. Jag trodde först jag fått bröstcancer eftersom det var så svullet, visste inte hur en knöl skulle kännas. Sköt ut läkarbesöket eftersom jag var övertygad att jag hade cancer eller hjärtfel. Underbart när man kommer till en läkare som nästan direkt förstår att det är tietze och lugnar en. Dock hoppas jag att det ska gå över snart, man orkar inte ha det såhär så länge..
Ett tips för att minska på smärtan är att gå till en kiropraktor.
Mina problem med smärtorna i bröstet hängde ihop med problem i bröstryggen.
Han knäckte loss min bröstrygg och då märkte jag att även smärtorna i bröstet minskade.
Han säger att det blir låsningar pga inflamationer och tryck i ledkappslarna.
Får man då trycket att släppa så försvinner smärtorna mer el mindre.
Kan inte lova att det hjälper men det är värt ett försök.
TACK! Första gången någon sätter ett namn på den smärta jag känner i bröstet. Jag har haft svåra smärtor på hela vänstra sidan av bröstkorgen sedan 3år tillbaks. Men värken börjar nästan alltid ifrån bröstben & letar sig utåt. Har som många av er andra åkt in på akuten & trodde livet var slut, har även varit hos cykelverkstan ”VC” å företagsläkare. Dom har klämt, lyssnat & gjort lite kontroller. Men inte hittat något.
Till sist blev jag så förbannad att jag tänkte att dör jag så dör jag! Skit samma, orkar inte tjata längre om fantom smärtorna. Men hela tiden snurrar katastrof tankarna & så fort det värker till lite så har det dyker någon misstanke om nån svår sjukdom upp. Känner mig som en riktig hypokondriker. Men jag är som sagt mkt missnöjd med hur bemötandet från div läkare varit så jag går inte iväg utan lider i det tysta. Säger inget till min fru heller för att skona henne mot att oroa sig. Har nämt det för nån kompis lite på fyllan men inte alls hela sanningen.
Bör kanske tilläggas att jag lidit av panikångest, depression osv för ca 10år sedan (är 33 nu). Har inte ätit medicin på 6år för det dock…
Du har ju definitivt Tietzes syndrom. Samma symptom som för mig. Iochmed att du lider av katastroftankar och depression är inte Tietzes syndrom långt ifrån. Jag tycker absolut du ska prata med vårdcentralen och berätta för dem vad du nu vet. Det är inte många läkare som känner till Tietzes faktiskt. Man får tjata på dem för att de ska ta en på allvar. Det viktigaste är att det inte är farligt. Total ofarlig sjukdom, men nog så jävlig.
Jag tycker absolut även att du ska berätta för din fru. Tror du inte hon anar att det är något fel? Denna sjukdom är ju inte heller farlig, så kanske lättare att berätta då?
Jag hoppas verkligen du söker psykolog och vc nu. Hör av dig om du undrar över något mer.
Hej, jag är en transkille, 15 år och jag känner igen mig jättemycket i det här inlägget. Jag tror att jag har haft detta sedan 2 år tillbaka. Men med åren har det bara blivit värre och värre med åren som gått. Jag går i högstadiet just nu och är inne på mitt sista år, det är många prov och många läxor och som körsbär på toppen, höga krav. Inte nog med det, så har jag nyligen kommit ut för hela skolan, och nära och kära, som transsexuell. Sedan jag var 12 år och kom in i puberteten och saker och ting förändrades o växte så hade jag börjat trycka fram axlarna, för att då dölja min bröstkorg. Detta har hållt på i 3 år nu. Jag har försökt börja träna utan resultat, jag mår bättre men dom här huggen i revbenen slutar aldrig. Och när jag väl får det så blir jag orolig och får ångest, det leder till att smärtan kan hålla i sig i minst en halvtimme då jag inte kan lugna ner mig. Jag får oftast ont i huvudet efteråt. Men när det hugger till sådär så kan jag knappt röra mig eller andas, för desto djupare andetag jag tar desto ondare gör det. Och när jag samlat lite kraft och tror att det gått över o försöker ställa mig upp så hugger det till igen, det är då jag får hjärtklappning och mina händer och fötter blir kalla. Jag ligger stilla och försöker lugna ner mig så gott det går. Det är så svårt det är så mycket som händer i mitt liv annars också. Detta förvärrar det bara och jag har varit hos doktorn flera gånger, men aldrig har jag riktigt varit nöjd med svaren jag fått. Mest har dom sagt att det är normalt att ha ont när kroppen växer och att det kanske är någon nerv som klämts åt. Har även tagit runtkenbilder på revben och lungor men ingenting där heller, jag vet inte vad jag ska göra längre. Det tar död på mig, varje gång det händer så känns det som att hjärtat ite ska klara av mer. Det gör så fruktansvärt ont snälla hjälp mig.
Hejsan.
Känns skönt att läsa om andra med samma problem.
Fick en liten hjärtinfarkt i januari 2012. En månad efter åkte jag in på akuten och trodde jag fått en till. Tack och lov så var hjärtat bra. Då började dom trycka över bröstkorgen och jäklar vad ont det gjorde. Då fick jag diagnosen Tietze syndrom. Blev bättre efter tag med medicin. Sen hände en massa tragiska saker i mitt liv. Så 2013 har varit ett liv med mycket smärta. Skiten kom tillbaka värre en jag kan beskriva. Och nu tål jag inte smärtstillande med dikoflenak i. Sjukgymnastik som gäller men ingen större effekt. Så jobbiga situationer och stress är ingen bra kombo. Ngn som har tips att hantera detta utan mediciner?
Jag hade samma sak. Massa med faktorer som påverkade väldigt negativt. Stress och saker som får en att tänka negativt är bara att nära Tietzes. Men det är lättare sagt än gjort jag vet!
Jag åt diklofenak och ipren i omgångar. Slutade dock med detta och smörjde in med Voltaren under en tid.
Min läkare ordinerade lugn träning. Så jag började med yoga och lättare promenader. Allt för att få blodcirkulationen igång. Det var det viktigaste. Få blodet att strömma igenom Tietzes. Sträcka ut bröstkorgen, så man inte sitter ihopsjunken.
Tyvärr tar Tietzes tid. Enorm tid. Jag fick ibland säga ifrån sociala evenemang för att jag var tvungen att vila. Ingen förstod riktigt.
Så vila mkt samtidigt som du tar lättare motion. Och tänka positivt, vilket är motion bara det.
Hoppas du blir bättre.
kram
Här är ytterligare en som drabbats av Tietzes syndrom. 🙁 Har det sedan ett halvår tillbaka. Känner igen mig exakt i det ni ovanstående skriver! Smärtan, ångesten den ger och frustration över att inte kunna leva fullt ut ( socialt, träning osv). Vad jag också tycker är extremt jobbigt är när omgivningen inte riktigt förstår hur man mår. Har fått konstiga blickar när jag nekat sociala aktiviteter med kommentarer som” men du ser ju jätte frisk ut”! Samma sak på mitt arbete när jag sade till kollegor att jag inte fixar heltidsjobb något mer och vill gå ned i tid. Svårt att förståelse. Känns i alla fall jättebra att jag kan läsa här att ni blivit friska från denna skit! Glad förhttp://nelly.com/se/vinterjackor-campaign-616/ er skull! När man läser på nätet om detta så verkar många ha det kroniskt och det accepterar jag inte, jag ska bli frisk även om det verkar ta tid!
Jag vet!! Iochmed att Tietzes är en dold sjukdom som inte syns utåt har folk svårt att acceptera det man säger. När de dessutom inte hört talas om sjukdomen gör inte saken bättre. Det är synd att man måste försvara sig för något man lider av. Det är klart du ska bli frisk. Så länge man vet att man kan bli det (jag är ett levande exempel) men att det kan ta tid. Jag håller tummarna för dig iallafall!
Har en man på 35 som haft Teitzes syndrom i snart 2 år. Dom första läkarbesöken resulterade i misstanke om hjärtsäcksinflammation och blev beordrad vila. Fick göra arbetstest och 24 timmars ekg/blodtryck, inga konstigheter. Hade bröstsmärtor med huggande känsla och hjärtklappning. Blodtrycket gick upp och ner som en jojo första året. Problemen försvann dock inte utan det var cykliska återkommande faser med liknande symptom. Efter tre besök hos akuten blev jag scannad med konstrastvätska, inget onormalt upptäcktes. Först efter ca 15 månader hade inflammationen dämpats och jag kunde upptäcka ömma tryckpunkter på bröstet som ledde till rätt diagnos. Framförallt var det punkter strax under vänster bröst, vänster armhåla samt vänster nyckelben som värkte. Har nu käkat antiinflammatoriskt i 3 omgångar och kombinerat med naprapatbehandling. Äntligen börjar kroppen bli av med skiten och är i slutfasen av syndromet. Dessa 2 år har varit en mental och fysisk prövning där träning fått läggas på hyllan och kroppen lags i soffan. Trots att jag anser mig vara en mentalt stark person har ångesten vid bröstsmärta dykt upp och det har varit tufft att prestera på jobb. Har även fått neka sociala händelser med vänner. Har inte gått helt enkelt. Tietzes är en lurig historia och läkarkåren kan förväxla symtomen med panikångest, hjärtsäcksinflammation & hjärtmuskelinflammation. Inget ont som inte har något gott med sig så jag kommer njuta av att få träningsvärk igen. Till dig som är drabbad, håll ut och fortsätt kämpa.
Åh herregud jag rös när jag läste din kommentar. Jag känner väl igen symptomen, även om de lyckades hitta rätt på mig rätt fort. Det som talar mest för det är ju de ömmande punkterna som du beskriver. Det gick knappt att nudda dem när jag blev undersökt. Än idag har jag ont på dessa punkter även fast jag idag anser mig rätt så frisk från Tietzes.
Jag är hemskt glad för din skull att du till slut fick en diagnos och att du idag är på mycket god väg. Fy fan för att få detta kroniskt!
Jag fick oxå neka sociala händelser, men folk som inte haft det förstår inte. Så är det ofta med det mesta. De tror att man hittar på.
Tack för att du läst mitt inlägg och tog dig tid att kommenterade.
Hoppas du snart får träningsvärk 😉
så där har jag haft sen jag var typ 12 eller nåt. så fort jag blir förkyld så får jag riktigt hugg och förkylning + stress ger symtom som gör att jag knappt kan andas… det är bättre i perioder men finns liksom latent. jag visste inte ens att det hette det där förrän förra hösten. men en läkare tryckte mellan mina revben och jag trodde jag skulle svimma av smärta och då beskrev han det som en inflammation mellan revbenen och att det är ofarligt. skönt att du har blivit av med det 🙂
Min sambo har också tietzes syndrom. Visste inte att det var en ”tjej”sjukdom. Men den drabbar tydligen några killar också. Innan vi visste vad det var var jag riktigt rädd. Vi gick promenad en gång och han sa att han inte pallade gå för det gjorde så ont i hjärtat. Vi rusade till vc som hade drop-in då och det var inget fel på hjärtat tack och lov. Dock fick han inte höra att det hjälper med övningar, han kansje också borde gå till en sjukgymnast? Han har haft det i minst 1,5 år. Får ont ibland men inte lika ont som i början.