När jag blev gravid med Olivia var mina katastroftankar som värst. Vi hade gått igenom missfall (mitt andra), ett överfall och ett självmord i släkten, så att mina tankar var i ett enda virrvarr var en underdrift att säga.
Jag bestämde mig för att gå till en psykolog under min graviditet för att kunna lära mig slappna av och inte föra över mina tankar till vårt kommande barn.
Att vara gravid med katastroftankar var hemskt. Jag drack iskallt vatten för att få känna sparkar, jag oroade mig konstant för lilla bebis skulle dö i magen eller att någon av mig och Andy skulle dö innan bebis kom ut.
Det var hemskt. Hemskt jobbigt för alla inblandade.
Till slut kunde jag inte sova om nätterna för att jag oroade mig så mycket.
Jag fortsatte gå till mina psykologer efter att Olivia var född och till slut fick jag bukt på mina tankar. Så mycket som det gick iallafall.
Efter månader av att de närde mig, åt upp min hjärna och tog över mitt liv, började jag ta kontroll över mitt liv igen.
Att leva med katastroftankar och ha barn är verkligen att sätta sig själv på prov.
Jag ser faror överallt, tänker hela tiden ett steg längre. Ser en kant, ser en tinning, ser blod och ambulans.
Ser blåmärken på ben, tänker först ja de har slagit sig, i nästa sekund tänker jag leukemi.
Ser stora halsmandlar, ser halsfluss, ser igentäppt ser andningsnöd och ambulans.
Leker hos andra, ser dörrar. Olåsta dörrar. Ser vägar med bilar. Ser påkörning och ambulans.
Jag har väldigt svårt att lita på andra. Att andra ska kunna ta hand om mina barn som jag och Andy gör. Det är skitsvårt att släppa kontrollen och tänka att det går bra. För en olycka kan ske. Närsomhelst. Överallt.
Man läser om påkörda barn, om barncancer, om barn som trillar slår i huvudet och inte vaknar mer.
Vissa kan tänka ” Att det är så få det händer. Det är ovanligt. Det händer inte oss.”
Men tänkte inte de som var med om det samma sak?
Jag tänker ” Någon händer det ju. Det kan ju lika gärna vara vi.”
Varje dag tänker jag någon form av katastroftanke. Att jag inte ska få se barnen växa upp. Att de inte får växa upp. Om olyckor eller andra katastrofer. Om sjukdomar.
Ibland lyckas jag mota bort dem. Det kan räcka med att höra barnen skratta och leka och ha kul med varann. Men i samma veva de försvinner tänker jag lika snabbt ” Tänk om barnskratten skulle tystna”.
Jag tänker mina största fasor varje dag. Mer eller mindre.
Jag har fött min första och min final. Jag har fött mina hjärtan och klistret som limmar ihop min ibland trasiga själ.
Jag tror att katastroftankarna alltid kommer vara en del av mig. På gott och ont. Det är som om de bidar sin tid ifall något komma skall. Och om det kommer är de där och liksom hånskrattar åt en. Vad var det jag sa?
Trots detta kan jag inte leva i nuet. Ta vara på dagen. Carpe fuckin diem.
Hatar dessa uttryck. Kanske därför det inte går.
Idag är en värre dag med katastroftankar.
Hoppas de lugnar sig imorgon.
Att leva med katastroftankar, vara gravid och få barn
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Hej!
Jag läste ditt inlägg och kände igen mig mer än väl.
Jag har aldrig varit gravid, och därmed aldrig haft katastroftankar samtidigt som jag bär ett barn i magen, så jag förstår att det antagligen är annorlunda, och jag tänker inte säga till dig att mitt problem är detsamma som ditt. Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att ständigt tro att du, ditt barn eller pappan till barnet ska dö.
Men.. Jag har redan varit med om ett oerhört traumatiskt dödsfall, som fick mig att tappa fotfästet i flera år.. non-stop.
Men när allt sedan började stabilisera sig så fick jag extrema katastroftankar kring min enda familjemedlem- som bor hos mig.. (min älskade hund). Jag hoppas att jag inte låter fånig. Men hon har varit en del av mig från och med ett år efter det att jag flyttade hemifrån, och hon blev/och är den enda krabat som jag kan skänka all kärlek till utan att vara rädd för att .. inte få kärlek tillbaka.
Min familj är kanon, jag älskar dem, men min hund är MITT ansvar.
Hon bor under mitt tak och förlitar sig på att jag tar hand om henne.
Förra sommaren (2013) under vår och lite inpå sommaren så höll jag på att krevera av katastroftankar. Det var överväldigande och i princip dagligen.
En del nätter gick jag ut med henne tidigare än vanligt (jag ställde givetvis in alarmet tidigare morgonen därpå så att det inte skulle påverka henne). Jag kunde se till att vi gick och la oss kl 21.00 och jag gav henne en snabb puss och uppträdde så normalt jag kunde innan jag vände ryggen till och grät mig tyst till söms). Jag var övertygad om att hon skulle vara död morgonen därpå, och jag kan helt enkelt inte med att se det..
Och även under nattpromenader liksom under dagliga promenader fick jag försöka att hålla nervsammanbrott och tårar i schack.
Jag var helt övertygad om att hon snart kommer att dö ifrån mig, precis som andra har gjort innan dess.. lämnat mig.
Så fort hon tuggade på något eller svalde något som jag inte lyckades få tag i så tog jag för givet att det var dödligt. Jag kan inte bli arg på henne så jag låter tårar rinna som ett vattenfall bakom mina solglasögon samtidigt som jag försöker att inte hulka eller dra efter luft. Jag vill ju inte oroa min hund? =S
Jag hade även katastroftankar till och från stan via spårvagn men mestadels gällde det hunden. Hon är ensam hemma och jag har antagligen inte stängt av spisen som vanligt? Eller så har jag glömt att hälla vatten över redan blöta och fimpade cigg (man vet ju aldrig?) Eller så river hon ner något som faller över henne och dödar henne… osv osv.. det malde på till den grad att jag var utbränd på mina känslor.
Lyckligtvis började jag studera under hösten samma år, men det lyckades inte i slutändan, men hunden blev kvar hos mormor från start och fram till.. NU.
Nu ska hon tillbaka. Och jag älskar henne mer än livet och vill alltid ha henne nära.
Men jag känner redan av denna paranoia av olycka och oro inför att hon ska komma tillbaka. Ifall jag inte kan hejda dessa tankar (det är omöjligt!) så.. kommer jag att sitta nedbruten i ett hörn tillslut och vara utbränd endast pga. nonsens som jag har i huvudet?
Ledsen för min långa utläggning.. men.. saken är den;
Att du sa att du fick hjälp (tillslut) efter terapisamtal?
Jag har en jättebra KBT-terapeut som jag precis har börjat hos.
Så min fråga är; vilken hjälp fick du som hjälpte dig ?
Jag fokuserade på annat när jag förklarade för henne vilka mål jag sätta upp,
Men nu när dagen närmar sig då min hund ska komma hem så sätter den onda cirkeln igång. Jag är helt enkelt redan rädd och känner av panikattacker innan hon ens har kommit hit?
Vad fick du hjälp med som hjälpte dig?
Alla är vi individer, men min största önskan är att kunna kontrollera mina katastroftankar.
Jag kan sitta och tala emot mig själv på ett logiskt sätt.
Men logik spelar ingen roll.. Känslan vinner.
Vore SÅ tacksam för svar på något sätt.
MVH/ Decci
Inte bra. Ingen tröst att ge heller. Men det verkar ändå vara vanligt att man som förälder tänker så, eller? Fast det är ju inga roliga tankar och inte bra om man blir hämmad eller hämmar sina barn.
Min kära C är rädd för att flyga, nu. efter vi fick barn. Han är helt övertygad om att vi skulle bli kapade eller kracha. Lika bra att stanna hemma tycker han 😉