Livet runt 40

Emellanåt nu går det ett par dagar mellan mina ”anfall”. När jag kommer på det känns det jättekonstigt och det blir nästan att jag måste tänka fler tankar bara för att gardera mig.
Sen emellanåt är de med mig dagligen, i vardagen. Utan att jag tänker på det.
Som när jag kör bil; ser scenarion med krockar, halka, djur.
När jag går där det är mörkt; överfall, påkörd.
När barnen blir sjuka; tänk om det är något allvarligt, tänk om det inte bara är en förkylning eller bara feber.
Det är svårt att förklara för en normal vad katastroftankar är, men jag tycker denna text förklarar det väldigt bra:
”Katastroftankar börjar ofta med en relativt harmlös negativ tanke. Denna tanke växer i en negativ spiral sig större på grund av att kroppens rädsla-system aktiveras i kombination med att tankeinnehållet gradvis blir mer negativt. Processen kulminerar ofta med att vi föreställer oss att värsta tänkbara alternativ kommer bli verklighet tillsammans med att kamp-flykt reaktionen aktiveras. Att katastroftankar uppstår kan förklaras med att vår hjärna fungerar annorlunda då rädsla-systemet är påslaget. Vi förlorar förmågan att tänka klart och att se komplexitet, många pratar om att de hamnar i ett slags tunnelseende.
Katastroftankar kännetecknas av att de känns helt sanna då man får dem och de kommer kännas sannare och sannare ju mer rädsla eller ångest man får. Detta då hjärnan försöker lista ut vad som är fel och istället för att använda en avancerad rationell förklaring (“Nu är kamp-flykt reaktionen igång, den går över om en stund”) väljer den en enklare förklaring som den förstår (och tyvärr är livrädd för).
 
Vanliga katastroftankar
Vilken typ av katastroftankar du får beror på vilken typ av person du är, det finns dock några katastroftankar som är vanligare än andra samt varianter på dessa:
Jag kommer dö
(“Hjärtat kommer sluta slå”, “Jag kommer inte få tillräcklig med luft”, “Mitt nervsystem går sönder”.
Jag kommer bli galen
“Jag kommer aldrig bli bra igen”, “Jag kommer tappa kontrollen”
 
Text är kopierad från Psykologa.
Tror det här med katastroftankar drabbar oftare människor som har kontrollbehov. Jag är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna och att släppa på kontrollen är ju att lägga sitt liv i någon annans händer. Då kan ju vad som helst hända!
Sen vill man vara med överallt, med alla i familjen och ha koll. Så man vet vad som händer om det händer.
Men som i alla liv händer det ju saker man inte kan förbereda sig för och som man inte är förberedd på. Det är ju just det som är det läskiga. Det som man knappt kan tänka på. Försvara sig emot.
Som det är nu kan jag inte gå och tänka det som händer det händer, det är inget jag kan påverka. Då börjar nästan mitt inre att skaka, jag blir yr och får lite panikångest.
Jag måste ta en sak i taget. Påverka det som jag kan påverka och försöka att inte tänka på vad som kan komma ifall det kommer.
Det är skitsvårt och ett kämpande.
Det är svårt att erkänna för andra att man inte har kontroll över sin egen hjärna, att man tillåter dessa tankar ta över. Tankar man planterat dit själv. Tankar som när, äter, får tillåtelse av en själv att frodas.
Idag syns det inte utåt på mig när tankarna kommer och mitt inre tar inte lika stor skada som förr.
Jag känner emellanåt av Tietzes syndrom i bröstkorgen när det blir för stressigt på jobbet eller när saker sker jag börjar älta och må dåligt över privat.
Men ändock är sjukdomen borta.
Ibland funderar jag på om jag alltid kommer ha mina katastroftankar i bakhuvudet. Jag tror faktiskt det.
Jag tror det är svårt att bli fri från dem helt när de väl fått hjärnfäste, men så länge de inte tar över mitt liv fullständigt och äter upp mitt liv är jag glad.