Livet runt 40

Igår kväll var alltså första kvällen/natten utan välling för herr Petter Stål. Han vaknade strax innan 23 och var som vanligt sugen på lite fisljummen välling att fylla buken med.
Men där var det stopp. Han fick nada. Zipp. Noll. Inget alls.
Hur han tog det? Jo det tog hus i helvete faktiskt. Han blev så arg. Så himla HIMLA förbannad. Han sparkade så han hoppade i sängen. Vände sig och kastade sig. Hela sängen flyttade sig. Han sparkade som han var besatt. Ett tag trodde vi allvarligt att spjälorna skulle gå sönder.
I 1,5 timme var han rosenrasande. Sen somnade han om. Gav upp för en stund, liksom för att hämta lite mer energi att orka med nästa uppvaknande.
Som skedde efter cirka en timme. Han vaknade igen och gnydde, dock inte argt.
Sen vaknade han igen vid 5, Andy ignorerade honom och då somnade han om till 7.
Vid det första uppvaknandet hade vi bestämt att köra 5 minuters metoden. Lägga ned honom och försöka lugna och vänta 5 min innan vi skulle gå fram.
Jag tror Andy körde så rätt så bra, men vad minns man när man är så trött att man knappt hittar spjälsängen..
Petter var dock inte imponerad av vårt tilltag eller 5 minutersmetoden, då han spände sig som en fiolsträng bara han såg Andys händer närma sig. Det var som om Andy hade elstötar i fingertopparna.
Och detta skrik. Detta SKRIK.
Alltså jag kommer fan behöva ha hörselkåpor på mig inatt.
Varför kan det inte bara gå smidigt och lätt? Varför kan han inte bara acceptera och tycka det är så himla göttigt att sova hela natten?
Varför ska han vara så himla hungrig?
Just nu längtar jag fram 3 dagar och hoppas det är annorlunda då.