Livet runt 40

Jag är en sådan mamma som ni blänger på i leklandet. Kanske stör er på. Fnyser åt. Säger till ”men de är ju bara barn”.
Jag är nämligen en sådan mamma som säger åt barn som tränger sig.
En mamma som säger till barn som inte tar hänsyn till de som är mindre, de som buttas och inte ser sig för.
Idag sprang en äldre kille in i Petter på helt öppen yta. Petter åkte på enorm smäll och drog i mattan med en duns och bakhuvudet rätt ned i hårda golvet. Gallskriket var ett faktum. Jag sa ifrån högt och kastade onda ögat efter det äldre barnet. Han tittade och sprang därifrån. Inte ett förlåt.
Tycker det är dåligt. Ja han var ett barn. Men ett barn på kanske 8 år. Då anser jag att man vet vad man ska säga. Det var säkert inte meningen, men Petter fick ont. Riktigt ont i huvudet.
Jag är en sådan mamma som kan blänga och kasta onda ögon och kommentera när jag är på det humöret.
Men jag kan inte hjälpa. Tycker jag något är fel säger jag till och ifrån.
Ja de är barn, men även barn behöver lära sig vad som är rätt och fel. Fel att slåss, tränga sig före en som kryper uppför något och trillar bara för att det äldre barnet ska hinna åka rutschkana.
Nej mina barn är absolut inte genomgoda och vet hur de ska bete sig, men jag tänker banne mig vara där och säga ifrån när de gör fel.
Likaså vill jag att folk ska säga till mina barn när de gör fel.
Jag är en sådan mamma och jag kommer fortsätta med det också.
För jag stör mig ibland.
Sån är jag.