Det har gått rätt bra ett tag med mina katastroftankar, men för ett tag sedan tog dödsångesten tag igen. Den har varit rätt långt borta.
Det började med att jag och Andy satt och pratade preventivmedel. Jag är emot att stoppa hormoner i kroppen, särskilt när jag mår svindåligt av dem och att äta något som gör risken större att få bröstcancer är inte direkt lockande.
Vi satt därför och diskuterade eventuell vasektomi. Andy och jag har varit rätt eniga här att det kan vara ett alternativ. Vi är så nöjda med de 2 barnen vi har.
Så sa iallafall Andy att han pratat med en arbetskompis om detta och arbetskompisen nästintill idiotförklarade Andy. Han tyckte det var skitkonstigt. För tänk om det tog slut eller jag dog och Andy träffade ny, då kanske de ville ha ett kärleksbarn.
osv..
Jag hade innan precis börjat tänka att jag är rädd för att dö (bara för att jag mår bra nu), men jag kunde hantera det…
Men när han sa denna mening.. blev det genast eskalation.
Jag sa inget då, men jag berättade för Andy igår. Då hade jag tänkt dessa tankar i ett par veckor.
Så nu har min hjärna eskalerat och dödsångesten har fått fäste.
Nu tänker jag rätt mycket på min egen död och eventuella scenarion. Rädslan att tvingas lämna mina barn. Rädslan att inte få se dem växa upp. Rädslan för vad som kommer efter.
Det är asjobbigt. Det tar mycket onödig energi och förstör lyckan jag har inombords.
Och när det är på detta stadie vet jag vad nästa steg är – rädsla för att planera saker i framtiden.. för att jag inte vet om jag lever. Om vi lever.
Steget efter det är inte bra.
Måste ta tag i det på något vis innan det barkar åt skogen.
Jag hade det under kontroll, men när det helt plötsligt var någon annan som lade orden i min hjärna tappade jag kontrollen och föll.
En bit.
Vill inte falla längre.
Att leva med katastroftankar – dödsångest
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
sök hjälp direkt så att inte tankarna får för mycket fäste och går vidare! för visst hade du haft en bra kontakt någonstans? vad är det som gör att du tror eller är rädd för att just DU ska dö? om du hittar grundorsaken (jag tror nämligen inte att sådana här saker bara ploppar upp) så har du något att arbeta utifrån! vi vet ju egentligen bara en sak till 100% i våra liv och det är att vi 1. FÖDS och vi 2. vi kommer att dö (om inte mirakelforskare hittar på nåt), resan däremellan är vi ganska mycket ansvariga för själva trots att yttre saker kan påverka oss såklart. hur vill du att din resa ska vara? plita ned det och bestäm dig för att så här vill jag leva. gör det till ett positivt mantra och LÄR DIN HJÄRNA att det positiva är det enda rätta! STYRKEKRAM (på riktigt!)! mvh kuratorn som själv går hos kurator p.g.a av jobbiga saker och ting som har hänt!
Jag vet egentligen grundorsaken och jag har pratat med psykologer om det och de förstår mig till fullo.
Jag gjorde en gång i tiden sån tavla med vad jag ville skulle hända i mitt liv. Kanske ska göra en ny. Tack Therese
Många kramar till dig
Gulle dig
Åh vad jag känner igen mig. Jag kan få panikångest och nästan klättra på väggarna för jag mår så dåligt när min dödsångest kommer (vilket den gjort ofta senaste tiden). Inte blir det bättre av att jag tror att mina magsmärtor är cancer tills motsatsen är bevisad. Jag är nästan varje dag rädd för att dö, och sedan jag fick barn rädd för att inte få se dom växa upp. Katastroftankar är tyvärr en del av mitt liv med, och jag är tacksam för att min sambo har stått ut med mig i snart tio år ändå.