Livet runt 40

I början av september är det 5 år sedan jag och lille Andy träffades. 5 år!!
Jag har aldrig varit tillsammans med någon så länge. Jag har klarat 3 års krisen en gång tidigare innan Andy, men här har det liksom bara flutit på.
Vi gick igenom rätt mycket jobbigt i början av vårt förhållande. Hela det första året var jättejobbigt. Andy mådde riktigt dåligt, var på ADHDutredning, blev misshandlad, knivskuren m.m. Till slut mådde ju jag också dåligt. Ångesten avlöste varandra och mina katastroftankar tilltog.
Vi kämpade oss igenom allt och kom ut enormt starka på andra sidan. Fick missfall och sen söta Olivia. Sen på´t igen och söta Petter kom.
Vi köpte vårt älskade fina hus och har haft den bästa sommaren i mitt liv. Någonsin. Jag har nog aldrig mått så här bra någonsin i mitt liv. Peppar peppar. Nu kan ingen sätta sig på mig. Försök och jag slår tillbaka. Känns så otroligt skönt. Men det har tagit 5 år att ta sig hit om inte en livstid egentligen.
Kroppen är läkt och hjärtat mitt helt. Jag njuter och försöker ta vara på livet. Katastroftankarna får fäste ibland, men de kan idag inte äta upp  mig. De kan idag inte ta över min vardag. Jag kan hantera dem. Det har tagit 5 år av arbete. Psykologiarbete och extremt mycket ensamarbete och mycket stöd från älskade Andy.
Så nu ska vi alltså fira 5 år. Andy hade såklart glömt (typiskt karlar), men idag fick vi klart med barnvakt (tack älskade Minna), så vi ska ut och käka och gå på bio. Ska bli hur roligt som helst. Roligt att göra något tillsammans. Bara vi två. Det är 1,5 år sedan sist.
Så första helgen i september då är det vi som myser i några timmar.
5 år- Herregud alltså. Jag fattar ingenting.