Livet runt 40

Vi mammor är väl experter på att ständigt ha dåligt samvete när vi åker från våra barn.
Åker man bort för någon dag oavsett om det är med jobbet eller med vänner, köper man gärna med något litet för att döva sitt dåliga samvete.
Vill man börja träna för att man mår bra av det och råkar säga det högt skyndar man sig att i nästa andetag säga ” Ja alltså jag mår ju bra av mina barn också, men..”.
Vill man åka iväg och umgås själv med en vän, bara ta en fika eller en ensamstund i en affär, kan man snabbt tillägga ” Ja alltså jag vill ju umgås med mina barn också, det är inte det”.
Varför är det så svårt att bara säga ” Jag behöver egentid” ”Jag behöver vara själv”.
Tror verkligen folk att bara för att man vill vara själv en stund eller en dag att man älskar sina barn mindre då? Att man inte vill umgås med sina barn?
Jag tycker det är skitviktigt att man får egentid, båda föräldrarna (även om killar är mycket bättre på att fixa och ta detta).
Man återhämtar sig, får vara någon annan än bara mamma/pappa. Kanske hinner man prata om annat än bara barnen (även om man älskar dem oändligt mycket alltså ).
Är det så farligt att bara säga ”Alltså snart behöver jag åka hemifrån en stund för barnen är skitjobbiga”.
Måste man i nästa andetag yppa något om hur gulliga barnen är eller hur mycket man älskar dem?
Alla som känner en vet ju att man gör det.
Man älskar dem inte mindre när man vill åka hemifrån. Det är ju för att man vill älska sig själv lite mer!
Bara för att man en dag blir mamma ska man inte förlora sig själv. I början gör man det, då lever man i lyckorus och kärleksbubblor. Men bubblan spricker och oavsett hur underbara och söta de små liven är, så är de a pain in the ass ibland. Ibland rätt ofta.
Det finns inga barn som är guld och gröna skogar konstant. Positiva superlativbarn är ännu inte nedsläppta på denna jord.
Nog för att mina ungar är jordens guld för mig och Andy, så har de sjukt gäll röst och är enormt trotsiga emellanåt, så man kan fundera på om de har horn där bakom pannbenet.
Nej, ingen förälder är en sämre förälder bara för att man behöver egentid och man är verkligen ingen sämre förälder för att man erkänner det. UTAN parentes.
Man är ärlig.
Man saknar sig själv.
Inget konstigt.
Man har ju levt med sig själv i x antal år innan barnen kom.
Så imorgon kommer braiga svärmor hit för att låta mig åka in till en kompis, käka mat och gå på bio.
För att jag vill och behöver.
Inte sämre mamma för det.