Livet runt 40

En vanlig dag i mitt liv innebär katastroftankar titt som tätt. Särskilt när man planerar att göra saker eller köper saker. Som nu när man köpt hus. 15 maj är huset vårt, 18 maj inflytt.
Det låter väl positivt? Eller…
I en katastroftänkande kvinnas liv är det både och. Jag är självklart jätteglad, men i samma veva vågar jag inte var glad för mycket. I samma veva tänker jag ” Tänk om jag inte lever tills dess”. ”Tänk om mina barn inte hinner uppleva en sommar i vårt nya hus”.
Konstigt?
Inte för mig.
Inombords har jag nedräkning. Varje dag när jag går och lägger mig är jag glad över att jag och min familj överlevt en dag till. En dag närmre inflytt.
Jag pustar ut för en sekund.. för att i nästa fundera över Andys kommande operation. Stor bukoperation. Ont i magen. Ont i magen på Andy. Ont i magen för mig.
I en vanlig vardag om Olivia slår sig eller är ovanligt glad och skrattar och sjunger, hinner jag tänka mycket. Skadade hon ögat, blir hon blind nu, tänk om hon får lapp för ögat, tänk om hon något händer min kärlek så hon slutar att skratta och vara glad. Tänk om hennes barndom blir förstörd så hon tappar sin sång och glädje.
För att dessa tankar inte ska ta över mitt inre och äta upp mig där och då, måste jag röra på mig. Fort. Skaka armarna. Pussa Olivia. Kräkas inombords i tarmarna.
Idag har man så mycket att förlora. Så mycket som kan försvinna i nävarna. Så mycket som bara kan rinna mellan fingrarna. Det skrämmer skiten ur mig. Ska det vara så tills jag själv dör? Och när blir det. och hur.. kommer det göra ont? Tänk om jag är sjuk nu.. Vågar jag köra bil sen?
Så där sätter min hjärna fart. Måste titta på  något roligt.
Petter som kryper. Hem till gården. Petter slår huvudet i en kartong.
Tänk om kartongerna välter. Måste ställa max 2 ovanpå varandra. Är det för många. Är de tunga? Kanske ska packa om dem. Oj, vad är det där för något på golvet. Tuggar han på något?
Efter Olivia föddes fick hon en röd plupp på huvudet, den ska försvinna efter max 2 år.. Den har hon kvar. Nu ska den försvinna efter 7 år istället.. Hur många gånger tror ni jag har googlat den och pratat med läkare?
Petter föddes med något under huden på ryggen. Kanske 3 mm stor sak som känns när man drar fingret över hans lilla bebishud. Som en liten liten mask. Jag har pratat med läkare och de har frågat mig om den vuxit. Nej, lika stor bara större rygg.
Okej. Bra sa läkare.. Då är det nog ingen fara.
NOG? NOG… Nog säger man inte till någon med katastroftankar. Nog är = kanske alltså är farligt. Och isåfall hur farligt är det?
En vardag kan se ut på olika vis. Jag vänder på alla kastrullhandtag inåt. Kaffebryggaren intill väggen.
Men vips så är olyckan där iallafall. Olivia hoppar och dansar.. Rätt in i kanten på dörren. Finger ner i varm brödrost.
Varför såg jag inte. Kommer hon leva tills hon blir gammal, så ”vild” som hon är.. Och så kör det igång igen..
En bra vardag innehåller inget google, inga Barncancerfondsreklamer, reklam för 112 tvprogram, Sofias änglar och så vidare. Jag kollar inte på något sådant som innehåller tragedi och folk som förlorat sin make eller sina barn i sjukdomar eller olycksfall.
Det är som att lägga sig själv på spåret och invänta skenande tåg. Bara vänta.
Folk förstår inte, om man inte har det själv.
De skrattar åt en hur ens hjärna fungerar. De tror inte att det är så farligt. Att man är lite knäpp.
Men det är man inte. Man är fullt normal fast med en skenande och väldigt aktiv tankeverksamhet.
Och det är så skönt att se att vi är fler därute. Fler som känner som jag. Då vet man att man inte är knäpp. Det finns fler som är lika ”normala” som en själv. Tillsammans blir vi starkare. För man vet att det är fler som googlar symptom om natten, att det är fler som skenar fast det inte skett saker, som nästintill är läkare själva efter att ha ringt 1177 och lusläst FASS.
En helt normal vardag. I mitt liv.