Sist vi var på ÖF var det en hel del andra föräldrar där, vissa ensamma och vissa båda föräldrarna. Jag var ofantligt trött den dagen och satt mycket och bara tittade stumt framför mig eller hamnade i obehagligt stirr på någon annan.
Emellanåt snappade jag upp ett och annat vad de andra pratade om eller gjorde. Det jag lade märke till var de som var där som par. De var ohyggligt kärvänliga mot varandra.
”Älskling ska jag hämta kaffe till dig?!”Nej men älskling jag kan byta blöja, inga problem.” Ja ni vet jättekärleksfulla. Hela tiden och aspositiva.
Visst jag och Andy kan sjåva till oss när vi är bland folk och vara lite mer positiva och kärleksfulla, men inte går jag och häver ur mig älskling hela tiden. Det gör jag inte ens hemma. Han får heta ÖH, DU och ANDY precis som vanligt.
Är de verkligen så där hemma med eller är det en Öppen Förskola kostym man tar på sig innan man går in? Samma kostym som innehåller överdrifter om barnens bedrifter och prestationer?
En annan mamma som var där med sin pojk på 2,5 år och sin 10 dagars bebis satt nästan och ursäktade sig för att hennes stora pojk lagt på sig trivselgram under hennes graviditet. Det var inte bara hon och sambon där, nej pojken hade oxå fått ätit gravidcravingsmat.
Men vad gör det? Det var ju inte så att pojken var gravt överviktig. Nej, då han såg precis normal ut i kroppen.
Jag fick frågan om hur gammal Petter var. 8 månader strax sa jag. Jaha.. då kryper han väl.
Nej, sa jag tillbaka. Det gör han inte. Han är inte ens nära. Gillar gåstol och gillar att ligga och skrika på golvet.
Inget konstigt med det ju.
Den där kostymen tar jag inte på mig.. eller ja.. om den har en bajsfläck och en spyfläck kanske. Annars får det vara.
Hur har ni det på er?
Överdriver man på Öppna förskolan?
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag och min sambo är ett sånt par, sådär äckligt gulliga mot varann. Vi skulle kunna vara det paret, haha. Men vi är så även hemma, oftast. Jag säger nog älskling för det mesta till honom, både hemma och ute. Däremot kallar jag honom inte för pappa, som vissa föräldrar gör till varann.
Öh nej!!! Det går fetbort. Pappa säger jag inte till Andy. Men då är ni ju såna hemma oxå. Då är det okej, men nog många som skäller å spyr på varann bara de sätter sig i bilen
Haha vad fantastisk läsning! Jag förstår vad du menar även om jag själv inte har barn än, man blir inslängd i världen ganska fort!
Det har blivit en sådan hets med barn nu för tiden, barn får inte vara barn samtidigt som det är stränga regler om hur man ska leva med barn. Alltid somna i sin egen säng, aldrig prova nya saker (kan ju vara allergisk) etc etc.
Jag älskar mina föräldrar för att de alltid släpade med mig högt och lågt, somnade under middagsbord hos mina föräldrars vänner, fick springa runt i lekparken, ramla och slå mig om det var så för det var så man lärde sig.
Jag hoppas så att jag kan göra som dem. Jag har ju blivit bra. Jag vill ha en självständig och snäll liten unge!
Sen är det synd om folk känner att de måste sätta på sig en kostym innan de ska visa sig bland folk..=(
När jag ser sånt där extremt gullande (på föräldrarutbildningen bl.a.) så blir både jag och min man helt tvärtemot! Det ser och låter så överdrivet, nästan så att de försöker dölja något…