Vare sig jag eller Andy gillar plötter (värmländska?). Alltså att man ska springa all världens väg så fort barnen skriker eller råka gråta lite. Man lär sig snabbt höra skillnad på gråt och gråt. Slår de sig ordentligt klart vi lyfter upp omedelbart och pussar och kramar (glass ibland), men slår Olivia sig lite grann så säger jag ofta ”Det där gick ju jättebra Olivia. Du slog dig inte så mycket. Vad skönt.” Varpå hon säger ”Ja” och slutar gråta.
Likaså har det varit när jag ska söva Petter och Olivia på dagen. Jag har inga problem med att lägga dem i sängen, bunkra upp runt omkring och sen stänga dörren och gå därifrån. Både Petter och Olivia har skrikit några minuter och sen tvärdäckat. Har de skrikit länge har jag självklart gått in och kikat vad problemet är och ordnat eller pussat lite och sen gått ut igen.
Jag har verkligen inga problem med att höra dem skrika och låta lite. Jag tror bara det är bra, för självständigheten och att de inte känner efter så himla mycket.
Olivia kan slå sig ganska så rejält utan att börja gråta utan säger bara Aj och borstar av sig och går vidare. Sen om det har med att göra att vi inte plöttrar med henne eller att det bara är hennes sätt låter jag vara osagt.
Sen tycker jag att man aldrig kan ge för mycket pussar, kramar och komplimanger. ALDRIG. Jag överöser dem varje dag med pussar och kramar, men skrika.. det får de oxå göra.
Hur gör ni?
