Livet runt 40

Så sitter man här med 2 barn. Dagarna går skitfort, man hinner knappt med att fundera så har hälften av veckan gått. Så är det så konstigt att man inte hänger med i barn nr 2s utveckling som man gjorde med barn nr 1?
Med Olivia hade man fullt koll på hur gammal hon var, då räknade jag i veckor. 15 veckor, 22 veckor osv. Nu är Petter strax 4 månader.
Med Olivia hade jag koll på de 7 sprången och läste böcker om hur gnälliga de kunde bli under dessa stadier. Nu vet jag att Petter strax är 4 månader.
Man följde kurvor, jämförde utvecklingen och vad de ska kunna göra vid den åldern barnet var i. Om de låg före sin tid eller efter.
Nu vet jag att Petter strax är 4 månader, dregglar som tusan och är stadig som få. Folk säger att han är tidig och visst jag håller med.. för visst är han det?
Man hinner få dåligt samvete lite oftare med barn nr 2, för man har inte riktigt lika full koll på allt som med nr 1. Nu har man ju helt plötsligt inte samma tid att bara sitta och kolla in allt de har för sig.
Olivia tvättade jag varje dag med servetter och barnolja och gjorde rent alla skrymslen och vrår. Det gör jag inte nu kan jag säga.
SUCK
Rätt vad det är har han väl fått 3 tänder utan att jag märkt det. Kryper iväg ned för soffan och säger Mamma utan att jag hör.
Men man är väl bara människa antar jag.
En sak som är lika iallafall är att jag fullkomligt njuter av den lilla krabaten. Av hans små varma fossingar som ligger mot min mage om natten, av hans små händer som kramar om mitt lillfinger, av hans underbara ögon som tittar på mig som om jag vore det bästa som finns i hela världen och som får det att hugga i magen av kärlek. Av alla hans veck på låren. Av hans underbara pussmun och söta näsa. Och alla underbara läten som kommer ur den lilla munnen.
Iallafall något..