En konstant oro

är vårt beräknade förlossningsdatum. Jag har fortfarande inte förstått att vi är där igen. Jag får nästan lite dåligt samvete över att jag inte går igenom samma sak som med Olivia.
Men med Olivia var jag även orolig konstant. Jag kunde inte förmå mig själv att slappna av då och njuta av graviditeten. Emellanåt kanske. Men jag var orolig för allt. Först fram till vecka 12 var man ju orolig för att få missfall, men efter vecka 12 var man ju orolig för att fostret skulle dö ändå. Det kan ju hända så mycket under en graviditet och ju längre tiden gick desto mer orolig var jag för att inte skulle träffa det lilla knyttet som befann sig i magen.
All denna oro jag hade då har jag inte än idag. Peppar peppar. Men det kanske hör ihop med att jag inte riktigt förstått att jag är gravid. Man går här och dagarna rullar på. Vi renoverar det sista nu och Olivia härjar och kryper för fullt så det är inte en lugn stund. Plus att det är jul snart.
På gott och ont att man inte känner samma sak. Kanske kommer jag att kunna njuta mer av den här graviditeten än när jag väntade Olivia. Jag var så nervös att något skulle gå fel, så jag hann inte direkt njuta. Det kan jag ångra. Visst njöt jag emellanåt och tyckte det var mysigt, men jag ville bara att tiden skulle gå.
Jag hoppas att jag kommer att kunna njuta av denna kommande mage. Fast jag tror att med tiden ju mer växande det blir, ju mer man känner, ju mer kommer jag bli nervös. Jag är ju skitspänd på att se vad det är för knyte i magen den här gången med.

Var ni oroliga under graviditeten?