Livet runt 40

Det har gått ganska bra ett tag, att hantera mina katastroftankar alltså. När de har kommit har jag föst dem åt sidan och tänkt, ifall det händer då tar jag tag i det då. Det som har hänt efter det är att katastroftankarna hittat andra vägar, andra sätt att nära sig på. En annan väg – min egen död. Den kan jag inte säga ”händer det så tar jag det när det kommer” åt. Det går liksom inte. Det kan man ju inte.
Jag är rädd för att dö. Rädd för att dö ifrån mina nära och kära. Från Olivia. Skulle jag dö nu skulle hon inte minnas mig. Det skrämmer.
Det skrämmer att man inte vet vad som kommer efter livet. Finns det något efter livet. Eller är det bara svart.
Många tror att detta är dödsångest. Men det har jag väl inte direkt. Jag är rädd för ifall det ska göra ont och att man inte vet när.
Men för mig är det katastroftankar.
Jag vet när jag hittade benämningen katastroftankar första gången. Jag kom över en artikel om Helena af Sandberg. Hennes mamma dog när hon var ung och sedan dess hade hon haft katastroftankar.
Min kropp kände igen sig omedelbart. Hjärnan reagerade. Ropade högt. Men det är ju det du har. Du är rädd för det du inte kan styra över. Det du inte kan rå på. Det som bara sker. Dödsfall. Olyckor. Sjukdomar. Katastrofer.
På ett sätt andades jag ut. En tyngd försvann från mina axlar och jag kunde andas lättare. Om man inte vet vad man har för problem kan man ju inte bearbeta det.
Genom min uppväxt har vi stött på väldigt mycket allvarliga sjukdomar, mycket dödsfall, självmord och andra jobbiga saker. Min familj har gått igenom mycket tuffa saker tillsammans och det är kanske det som gjort oss starka tillsammans. Delar av oss har överlevt, vuxit samman. Delar av oss finns inte mer.
När sedan lugnet har lagt sig och det inte skett katastrofer på ett tag, blir jag rädd. Jag kan inte riktigt hantera känslan. Får man må bra? Får man må bra en längre tid? Den rädslan skrämmer mig. För när det har varit lugnt och man har simmat ovan vattenytan, så har det hänt något som tryckt ned en igen.. så man har huvudet precis ovan vattenytan.
Lugnet skrämmer mig. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Kan jag slappna av eller måste jag vara på min vakt?
När allt hemskt hände när jag växte upp, så var man tvungen på ett sätt att hantera det. Man fick vara stark för sina småsyskon. Hjälpa mamma som helt plötsligt blev ensam. Jag växte upp och blev vuxen lite tidigare än vad som kanske var tänkt. Katastroftankar fanns inte direkt för mig då.
Jag var fortfarande rädd för att det skulle hända en massa otäckt och oftast gjorde det det när det varit lugnt ett tag.
När vi fick missfallet 2009 bröt det ut. Jag blev knäckt. Allt från barndomen och vuxentiden slogs ihop och slog ner mig. Min sambo blev misshandlad, 2 ggr, han blev sjuk flertalet gånger och jag fick köra honom till akuten flera ggr. Idag vet vi att han har ett magmunsbråck som är åtgärdat, men de hittade även nyss en blockering i hjärtat eller rättare sagt retledningssystemet. Vad man gör åt detta vet vi inte än, men det ska inte vara något farligt iallafall. Inte i det stadiet han har.
Men nu har en nära till mig kanske blivit sjuk. Vi vet förhoppningsvis imorgon. Det skrämmer mig. Jag är ledsen. Svag. Orolig. Onda saker sker ofta i 3. Kommer det mer saker nu? Vad isåfall?
Katastroftankar får näring.
Livet är skört – det skrämmer.
Man vet aldrig när det tar slut eller hur det tar slut – det skrämmer mig skitmycket.
Ingen vet.
Jag måste försöka andas lugnt och slappna av. Hitta tillbaka till min bra känsla.
Men sedan man fick barn… vad mycket räddare om sitt eget liv man är.
Nu ska jag pussa min sambo lite extra mycket.
Puss