Ett tag sedan, dagarna går så fort och flyter ihop var vi iallafall på vårt rutin ultraljud.
Tänk hur man längtar och väntar på att få se det lilla livet i magen. Dessutom få veta att det är okej.
Så vad fick vi då veta, att det är en pigg, liten en som så vitt det går att se är frisk. Hjärtat slår som det ska och allt det andra. Jag känner en sådan kärlek och konstigt nog kan jag sitta och titta på den där bilden i vitt och svart och bara se hur söt den lilla kotten är.
”lillen” som Tom kallar den, bebisen i magen. Vårt barn som kommer att vara så älskat vem det än är. Vi har valt att inte veta könet i förväg, utan låta det vara en överaskning den dagen vi möts. Det är vårt val och vi gjorde samma val första gången, då kändes det rätt hela vägen och därför känns det lika rätt denna gång. Det är ett bra fokus när det är jobbigt under förlossningen, för sådana stunder kommer.
Vi fick dessutom veta att jag har två moderkakor, en så kallade bi placenta. Den har ingen påverkan på graviditeten, men det är av vikt att få bort den vid förlossningen likt den som barnet får sin näring från. Så lite konstigt kändes det när hon visade detta.
Så nu är vi halvägs och tiden rinner fort iväg, svårt att hinna med att njuta av upplevelsen, speciellt som jag nu dessutom åkt på jordens förkylning.
Senaste kommentarer