Idag skedde en olycka här i Jämtland. Ett barn blev påbackat och dog. Barnet var i förskoleåldern. När jag fick den notisen på telefonen fick jag en klump i magen. Det hade kunnat vara någon av mina, var tanken jag tänkte. Jag avslutade lektionen tidigare för att cykla och hämta barnen. Jag ville bara hålla om dem.
När jag kom till förskolan lekte Emil precis vid grinden. Jag tog upp honom i famnen och kramande honom länge. Till slut drog han sig lös. Han tyckte väl att det var en onödigt lång kram. Samma sak gjorde jag med Love när han kom springandes.
Ikväll har vi myst i soffan. I ca 15 minuter satt de tysta och stilla och tittade på tv. Både ville sitta i min famn och jag välkomnade stunden. Inte ens Emils strulande vid läggning var jobbigt idag. När något tragiskt och hemskt händer så påminns man om vad som är viktigt. Jag var bara så glad att få umgås med mina små idag. Att läggningen tog några extra minuter spelade denna dag ingen roll.
Jag kan inte ens förstå smärtan hos den familjen som precis förlorat ett barn. Det måste vara det absolut värsta man kan gå igenom.
