Jag är inte längre den person som jag en gång var i livet. Jag har blivit lite feg, rädd att göra fel och säga fel. Rädd att någon ska tycka att jag är konstig. Rädd att misslyckas.
Därför går jag på den lugna, trygga vägen och ser mig försiktigt omkring. Granskar omgivningen och anpassar mig. Jag gör mig själv lite osynlig, både för andra och för mig själv. Allt för att inte göra eller säga fel. För att inte någon ska undra vad det är för ”fel” på mig.
Jag vill inte vara den personen längre, jag vill leva ut mitt liv och köra mitt eget race och lära mig av misstagen. Jag vill vara den Jannice som jag var när jag gick på låg- och mellanstadiet. Då sa jag vad jag tyckte och tänkte, jag tog för mig och gjorde allt det där jag tyckte var kul utan att vara rädd. Jag spelade teater, sjöng högt (men inte särskilt bra), pratade inför publik och dansade.
Den tjejen skulle jag vilja vara igen och jag tänker bli det!
Jag har ju ingenting att förlora på det. Risken är att jag kanske får uppleva hur det är att verkligen leva livet fullt ut. Och det kan ju inte vara så farligt?
Visst, jag blir lite pirrig av bara tanken på att göra förändringar men jag vill inte längre hålla mig själv tillbaka. Jag vill ”komma ut ur garderoben” och sprida all den gläjde jag har att ge! Både till mig själv och till alla runt omkring mig ♥
Mats sa någonting till mig för ett tag sedan som fick mig att nästan börja gråta (av lycka).
-Jannice, du kan faktiskt bli precis vad du vill, du har alla möjligheter till det. Har du tänkt på det? Det finns ingenting som hindrar dig..
Och han har ju faktiskt rätt i det. Jag ska bara komma på vad det är jag vill göra med mitt liv :)
Senaste kommentarer