Jannice

Har precis tittat på säsongsavslutningen av Helt sjukt, en riktigt bra serie som jag hoppas kommer tillbaka!
Just ikväll pratade dom om OCD (tvångstankar) och hypokondri.

Det är ett ämne som berör mig väldigt mycket eftersom Mats har OCD bl.a.
Vi har säkert alla någonting som vi ”måste” göra för att kunna släppa tanken som dyker upp och kunna  slappna av.
Jag har massor av saker som jag gör men det stör inte min vardag och skapar inte världens ångest.

Något som jag däremot lider av är emetofobi, eller så lider jag bara av detta så fort någon säger att dom har ont i magen eller mår illa?
Det kan förstöra hela min vardag och jag får panik!
Det var så mycket i texten nedan som träffade mig rakt i hjärtat när jag läste den.

Vad är emetofobi?
Emetofobi är en irrationell rädsla för att spy.

Men ingen gillar ju att spy.
En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker.

Rädslan tar all tid; för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. I vardagligt tal säger många fobiker att de hellre skulle dö än spy. (Vi hoppas att det är en överdrift.) Det är däremot ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker.

Vilka mer saker gör en emetofob?

Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt. En del beställer en entré men äter aldrig från buffén eller salladsbaren. En del påstår att de har ett sjätte sinne som säger åt dem att inte äta på vissa restauranger. 
Andra håller sig borta från barn över huvud taget efersom barn oftare mår illa än de flesta vuxna. Nästan alla emetofober berättar att de inte kan ta hand om sina barn och andra familjemedlemmar när de är sjuka. En del sover i andra rum när en familjemedlem är sjuk. En fobiker berättade att han sover med öppet fönster på vintern för att döda ett virus. En del är till och med rädda för att bli smittade av djur, vilket gör husdjur till ett obehagligt val för dem.

Hur blev emetofoberna så här?
Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. Så de upplevde aldrig att det var normalt att spy.
En del emetofober säger att deras föräldrar inte var stödjande när de spydde som barn, och några säger att deras föräldrar till och med tvingade dem att spy. 
Många tror att det handlar om kontroll. Några säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar,eller att de är making up for a lack of kontroll i situationer som barn. En del experter tror att ångesten över separation från en förälder eller annan älskad person under barndomen också spelar in i emetofobin.

Så vad händer med emetofober när de verkligen spyr?
Det mest överraskande faktumet för icke-fobiker är att de flesta av emetofober sällan, om någonsin, spyr. En emetofob är en person som har varit i bilolyckor oftare än de har spytt. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. En del emetofober överlevde graviditet, födsel, blindtarmsinflammation och gallblåseoperationer utan ens en retch. Även om de spydde så gick de oftast igenom varje sjukdom med endast en episod av spyende, jämfört med en icke-fobiker som kan spy upprepade gånger vid en sådan sjukdom. (Många fobiker säger att orsaken till att de spydde var för att de var så trötta över att må illa så att de ”gav upp” och lät sig själva spy.) Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller ”påhittat” illamående.

Varför spyr inte emetofober så ofta?
Olika människor uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. (Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor.)

Vad menar du med ”deras år av rädsla har gjort att de inte kan spy”?
Detta är vad några fobiker har gissat är orsaken till deras spyåterhållsamhet. Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata [förlängda märgen, webmasters anm]. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter (mycket av) samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Förutom denna neurala hypotes (som inte är vetenskapligt baserad), har nästan alla fobiker förmågan att motstå the urge att spy väldigt lång tid, tills illamåendet passerar. (Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat.) Detta leder till frågan om spyende är en helt ofrivillig kroppslig aktion.

Så vad är det för fel med att ha emetofobi? De låter som om några människor har hittat ett sätt att aldrig spy på.
De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ.

Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer. Många fobiker tar ledigt från arbetet eller skolan i onödan för att de är rädda antingen för att spy själva eller för att någon annan kan sprida bakterier som gör att de spyr. Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Fobiker undviker aktiviteter nämnda ovan. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi, liksom
andra problem som insomnia. (Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma. Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi.)

Emetofober är oftast okapabla när det gäller att ta hand om sjuka familjemedlemmar. En del får skuldkänslor för att de inte kan stötta sina barn. En del är rädda att deras barn är förvirrat eftersom deras förälder verkar vara mer orolig över hans eller hennes potentiella illamående än barnets verkliga tillstånd.

Vilka är dessa emetofober? Vad ska jag göra om jag möter en?
Du skulle inte känna igen en om du såg en. Människorna som bor med dem har ibland ingen aning.

Några emetofober är hemlighetsfulla. En del är rädda för att om de nämner något om deras brist på att spy, så kan det ”sätta igång” dem. (Många emetofober säger ”peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde, speciellt i email.) 
Var stödjande. Försök förstå deras rädsla, men försök inte att resonera dem ut ur det. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Vilka de är, finns ingen statistik över. Det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Många emetofober säger att de och andra som de mött med denna fobi är väldigt intelligenta, men detta kanske säger mer om dessa individer än om emetofobin i sig.

Men rädslan för att spy är inte allt!

Jag har genom åren haft perioder då jag har varit extremt rädd för att någon ska skjuta mig eller knivhugga mig utan anledning.
År 2004 så bodde vi på övre våningen i en lägenhet, på kvällarna kunde jag knappt gå in i köket för att jag trodde att det skulle stå någon nere på gården och skjuta mig genom fönstret.
Jag var livrädd och duckade många gånger när jag gick in i köket. Kunde inte stå med ryggen emot fönstret för då kanske någon skulle dyka upp där helt plötsligt.

Detta försvann dock efter ett tag men 2006, strax efter förlossningen med Amanda så började allt om igen.
Under hennes första år var det inte många gånger jag gick utanför dörren själv.
Jag var helt övertygad om att någon skulle ta barnvagnen ifrån mig, hugga mig i ryggen med en kniv eller skjuta mig!
Jag trodde även ett tag att någon skulle kasta in virke i trappuppgången och tända på så att lägenheten skulle börja brinna.
Var jag tvungen att åka bil på kvällen så sprang jag allt jag kunde från porten till bilen, tittade igenom bilen så att ingen att tagit sig in och kunde döda mig innan jag satte mig och låste alla dörrar. Pulsen var alltid skyhög och jag var gråtfärdig ibland!

Det var ett tag sedan jag upplevde detta sist men nu börjar det komma tillbaka igen.
Igår när jag for från Matfors så kom jag på att jag var tvungen att tanka och klockan var ganska mycket.
Jag passade på att göra det medans Malin var med så att jag inte var ensam, hon fick till och med följa med mig ut ur bilen.
På vägen hem så var jag helt övertygad om att jag skulle vara med i någon olycka och att jag aldrig skulle komma hem igen.

Möter jag någon som ser ”skum” ut så får jag panik och hjärtat slår allt hårdare, jag tappar nästan andan.
Vänder mig alltid om flera gånger för att se så att personen inte har vänt om och följer efter mig.

Idag skulle jag inte gå ut och gå ensam efter kl 19, inte en chans!
Bara tanken får mig att skaka…

Det är riktigt jobbigt att känna så här, jag vet att mina tankar ibland är helt orimliga men jag är ändå så övertygad om att det kommer att hända om jag går ut ensam.

Antar att jag inte är ensam att känna så här..
Hoppas bara på att det går över snart!