Jannice

Det är precis 1 år sedan idag som pappa fick sin stora hjärnblödning.
Ett år där vi alla har slitits mellan hopp och förtvivlan.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma samtalet som jag fick den dagen, 2012-05-28 kl 11.45.

Utdrag ur dagboken: Måndag 2012-05-28

11.45
Telefonen ringer, hemligt nummer, jag tänker att det kanske är mamma eller från Noras skola men det är det värsta samtal jag någonsin haft!

-Hej, det här är ***** och jag ringer från akutmottagningen i Sundsvall.
Är du dotter till Tommy Lundberg?

Jag frös till is, kunde inte fästa blicken, jag skakade och snurrade runt, tog mig för munnen och började gråta.
Hon berättade att du var där inne på akuten.
Du hade skjutsat Kevin till skolan vid 8 och när snickarna kom hem till dig för att byta fönster vid 10 så låg du på golvet i hallen med kramper och var knappt vid medvetande.
Jag undrar hur länge du hade legat där, om du kände något, om du visste vad som hände, om du hade ont och vad du tänkte.
Det här är frågor som jag aldrig kommer att få svar på!

Mats förstod direkt att det var något allvarligt som hade hänt och ringde till mamma som jobbade.
Jag ringde till Emelie som skrek rätt ut och sedan försökte jag få tag på Malin men hon svarade inte.
Jag ringde till farmor och som i sin tur pratade med Mona och Lennart.

Jag trodde att du kanske hade fått en stroke igen och insåg nog aldrig allvaret förrän jag kom till akuten.
Mamma mötte upp oss där och vi fick komma in i ett anhörigrum. Väntan var olidlig! 
Efter ett tag fick vi tag på Malin och vi berättade om vad som hade hänt. Hon for upp till Sundsvall direkt från Bergsjö. Mona kom också in på sjukhuset.
Vi satt i det där rummet medans du var på röntgen, sekunderna tickade sakta fram och till slut kom det in 2 sköterskor? som berättade om vad röntgen visade.

Du hade fått en stor hjärnblödning, en jättestor hjärnblödning! 
Helikoptern var på väg ner för att hämta dig och flyga dig till Umeå för operation. Vi satt allihopa och bara stirrade på varandra och grät hejdlöst. Vi kunde knappt prata eller tänka! 
Allt var som en dimma och känslorna går inte att beskriva.
Efter ytterligare en röntgen visade det sig att blödningen satt inne i hjärnan och inte i något yttre kärl.
Jag bröt ihop igen!

Vi hann träffa dig en sväng innan du fick åka med helikoptern till Umeå, du var nedsövd och såg så lugn och fin ut. Men det var fruktansvärt att se dig med alla slangar och sladdar, jag ville bara ruska om dig och få dig att vakna! 
Mamma knäppte en bild på oss tillsammans ♥

Vid 17.30 tiden lämnade vi Härnösand för att åka upp till Umeå för att vara med dig. Jag, mamma och Mats for i en bil och Malin, Emelie och Emil for i en.

Resan till Umeå var så jäkla lång, tankarna bara for fram och tillbaka. Jag visste varken ut eller in!
Skulle du någonsin vakna mer? Var ditt liv slut nu? Varför?
Jag kunde knappt andas!

Vi lyckades få ett rum på hotell Björken alldeles intill sjukhuset, vi fick sova tillsammans allihopa i en svit som kostade 1800:- för EN natt och då betalade vi för 4 personer! Sjukt jävla pris, speciellt med tanke på att vi var i rummet ca 7 timmar totalt!

När vi kom till sjukhuset fick vi komma in i ett anhörigrum igen och bara vänta.. och vänta.. och vänta!
Vid 21-21.30 var operationen klar och efter en halvtimme vi fick gå in till dig 2 och 2.
Vi gick in några svängar och pratade med dig samtidigt som tårarna bara rann och rann.. Dom gick inte att stoppa!

Vid 00 tiden kom kirurgen som hade opererat dig och berättade lite om vad han hade gjort.
Ingen kunde svara på hur framtiden nu skulle bli.. Det var nu vi började leva halvtimme för halvtimme…

Efter informationen gick vi tillbaka till hotellet, ledsna, trötta och uppgivna. Det fanns inte mycket hopp hos mig då. Jag stirrade på mobilen hela tiden, hoppades på att den inte skulle ringa.
Jag var så ledsen hela natten så jag kunde inte somna. Kroppen värkte och mitt hjärta hade krossats. Det är så jävla orättvist. Du är 55 år, snart 56… Hur kunde detta hända dig?
Du har så mycket kvar att uppleva och jag vet att du inte vill ge upp än. Du lever ju för oss barn och barnbarn.
Inte kan du väl lämna oss nu?

Här satt jag vid din sida och trodde att det var sista gången jag skulle se dig andas.
Visste inte om vi någonsin skulle ses igen.
Jag ville aldrig släppa din hand.. ♥
En liten stund senare flögs du till Umeå

Vi har gått igenom så mycket under detta året, saker som ingen ska behöva gå igenom.
Igår läste jag igenom dagboksinläggen från de 10 första dagarna, jag har länge velat läsa igenom min dagbok men varit rädd för att få hjärtat utslitet ur kroppen en gång till.
Och mycket riktigt, tårarna rann oavbrutet och jag slängdes genast tillbaka i tiden och kände alla känslor som jag kände då.
Obeskrivlig smärta och maktlöshet!
Jag vet inte hur många gånger jag bad om att pappa skulle vakna.
Jag ville se hans blåa ögon,  känna hans skäggstubb mot min kind och höra hans skratt om det så vore för en sista gång.

Jag bad inte om mycket men jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få så mycket mer!
Jag har sett vartenda framsteg och blivit lika lycklig varje gång det har hänt något nytt.
Kommer aldrig att glömma tiden då han låg på rehab i Härnösand, jag har nog aldrig sett honom så genomlycklig trots att han var/är halvsidesförlamad.
Det var nog första gången jag hörde honom skratta från hjärtat ♥

Idag bor han hemma i sitt hus som var vårat mål då han hade vaknat.
Han skulle få komma hem oavsett hur mycket jobb det skulle innebära.
Vi slet som djur ute i huset för att få det fint och handikappanpassat!
Jag tror att han är väldigt tacksam för det.

Det går inte att beskriva den tacksamhet jag känner för att pappa är i livet, någon hörde min bön.
Min pappa har alltid varit tjurig och det fick vi bevis på nu.
Han skulle tillbaka till livet, oavsett vad.
Vi hjälptes åt allihopa, kämpade och det viktigaste av allt.. vi slutade aldrig att hoppas och tro! 

Jag har lärt mig mycket under denna resa, jag tar ingenting för givet längre.
Hela livet kan förändras på en sekund.
Jag har kommit min familj väldigt nära och det är jag tacksam över ♥