Har precis kommit hem, vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet att jag behöver lite sömn men samtidigt vill jag finnas alldeles i närheten hela tiden.
Det är så svårt att tänka klart, inte så konstigt kanske eftersom jag sovit knappt 3 timmar senaste 42 timmarna!
Jag for från Umeå med ganska gott mod men nu känner jag mig så uppgiven..
Jag är förkrossad, kroppen värker och jag har svårt att andas.
Men jag slutar ALDRIG hoppas!!
Du måste vara envis nu pappa, ge inte upp. Du ska få ett bra liv!
Jag älskar dig och du är i mina tankar hela tiden!
Lärde känna Tommy genom jobbet här på Permobil, och har bara gott att säga om honom. Genomsnäll människa, alltid nära till skämt och skratt. På måndag skulle han ju komma tillbaka hit, såg fram emot att få höra hur det var med han och hur det var med lillgrabben. Nu blir det inte så, i alla fall inte denna måndag, men känner jag Tommy rätt så kommer han tillbaka. Det är segt virke i gubben.
Jag håller tummarna för att han repar sig och blir bra. Tänker på honom varje dag.
Vill även passa på att säga att han ofta pratade om sina döttrar på jobbet. Alltid lika stolt när han nämde er och barnbarnen.
Vi tänker på dig här hemma!