Jannice

Nu dyker det upp en massa statusuppdateringar på facebook om magsjuka hit och dit.
Barn som kräks, vuxna som kräks…
Paniken i mig slår till och jag blir orolig och illamående.
Har någon av oss blivit smittad? Hur lång tid kommer det att ta innan någon av oss blir sjuk?
Kommer vi att bli sjuka överhuvudtaget?
Att inte ha den kontrollen gör mig otroligt stressad.

Dom här tankarna snurrar i huvudet non-stop.
Jag törs knappt äta något, tänk om jag blir sjuk och allt ska upp igen..

Om jag kunde så skulle jag isolera hela familjen under hela vinterhalvåret då magsjukan/vinterkräksjukan härjar som värst.

Jag förstår inte hur vissa kan rycka på axlarna och säga ”kommer det så kommer det”. Dom här människorna förstår säkert inte mitt tankesätt heller.
Värst är det om någon hemma blir sjuk, jag går bara omkring och kallsvettas och väntar på att det ska bli min tur.
Om det lagas någon mat hos oss då? Aldrig i livet!
Jag och Mats undviker att äta och tjejerna får äta fil, yoghurt, gröt eller soppa. Sånt som är lättspytt med andra ord.

Jag blir nästan förbannad på dom som blir magsjuka.
Varför vet jag inte.
Och vi ska inte ens tala om den ilska jag känner mot dom som skickar tillbaka barnen på skolan eller dagis alldeles för tidigt efter att dom varit sjuka.
Håll ungarna hemma och gå inte heller på stan eller i affärerna och smitta omkring!

Bara jag får höra att någon är sjuk så är första tanken, är det magsjuka?
Vaknar Freja på natten och är ledsen så är första tanken, har hon kräkts?
Säger någon att dom har ont i magen eller mår illa så håller jag mig så långt borta som det bara går.

Om någon av tjejerna säger att dom har ont i magen så frågar jag ut dom så jag får veta vad det kan bero på och sedan frågar jag var 5e minut om det känns bättre.

Men faktiskt, om jag ska vara ärlig, när jag väl har varit magsjuk så har det inte varit så farligt ändå.
Det är den där psykiskt jobbiga väntan och ovissheten som är värst.
Och det psykiska illamåendet!

Jag vet att jag lägger ner enormt mycket energi på att gå runt att vara nojig, energi som jag kan lägga på annat.
Men jag kan tyvärr inte rå för det.
Jag har tänkt att jag ska försöka bli bättre och ändra mitt tankesätt kring allt det här men sen så dyker dom upp igen, dom där statusuppdateringarna och paniken är ett faktum!

Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur allt det här känns men jag tror jag nöjer mig så här.