Jannice

Idag ska jag göra något som jag inte har gjort sedan jag gick i gymnasiet.
Något som jag känner mig väldigt obekväm med och som får min händer att darra, min röst att staka sig och mitt ansikte att bli lika röd som brandbilen. Men jag gör det för min egen utvecklings skull och lite för mina kollegor.
Jag ska nämligen ha en alldeles egen punkt på vårat sektionsmöte idag där jag ska prata lite som sociala medier. Jag älskar ju sociala medier och ville självklart ta på mig det här uppdraget när det efterfrågades lite information om just detta. Vad sociala medier är för något, vilka olika slags forum det finns, hur Twitter fungerar och vad egentligen en Hashtag är för något.

Tycker att det känns skitkul men samtidigt så börjar jag bli så jävla nervös!
Jag ska ju bara prata inför mina närmsta kollegor och chef men det är ju just den här grejen med att ställa mig inför hela gruppen och få allas blickar på mig som känns extremt jobbigt. Jag har alltid tyckt det. Redovisningarna i skolan gruvade jag mig alltid inför och ibland fick jag redovisa i mindre grupper just för att jag tyckte att det var så jobbigt.
Därför ska jag göra det här idag, det en del av min utvecklingsplan på jobbet. Jag vill utvecklas som person och inte undvika att göra saker just för att jag känner mig rädd.

Jag vet egentligen inte vad det är jag är rädd för. Eller jo, det vet jag ju. Jag är rädd för att rodna. Jag är rädd för att uttala något fel. Jag är rädd för att glömma bort något. Jag är rädd för att de som lyssnar på mig ska tycka att det jag säger är helt ointressant. Jag är rädd för att misslyckas.
Men vad är det egentligen att vara rädd för?
Rodna. Det gör nog alla någon gång ibland.
Uttala något fel. Ja, vem är felfri egentligen?
Glömma bort något. De som lyssnar är ju inte medvetna om det eftersom att de inte vet i förväg vad jag ska säga.
Ointressant. Allt intresserar ju inte alla, inget konstigt. Och jag har inte tvingat dit någon.
Misslyckas. I vems ögon är det jag kan misslyckas? Jo, endast i mina egna. Det är bara jag som ställer kraven på mig själv.

Jag har googlat fram lite tips till mig själv och som även kan vara till hjälp för er andra som också har scenskräck :)

-Gilla läget, gör så gott du kan.
-Ha rimliga krav och en tillåtande attityd mot dig själv.
-Peppa dig själv, så att du håller negativa tankar på avstånd.

-Beröm dig själv efteråt!
-Fundera på vad som var bra – och vad du vill göra annorlunda nästa gång.
-Sluta jämföra dig med eller konkurrera med andra.

Tänk på att allt är en övning och en process. Ingen är perfekt och övning ger färdighet.
Även vana talare är nervös och säger/gör ”fel” saker när de ska tala.
Det är naturligt!

Tänk: Jag gör så gott jag kan! Istället för: Jag ska göra mitt bästa!

Tänk på: Nervositeten och stressen kan öka och bli en belastning om du helt förbjuder dig själv att bli rädd eller nervös.

Nu ska jag dricka min lunch (den klassiska smoothien), lyssna på lite bra musik och sedan smäller det! :)