Godmorgon! Vet ni vad det bästa är med att tjejerna har sommarlov och att Freja är ledig från förskolan? Jag behöver inte väcka några barn på morgonen och jag har ingen att skjutsa så jag kan njuta av en härlig morgonpromenad till jobbet i solen. Det var riktigt härligt väder ute idag och jag hann vakna till en del under vägen. Jag är så galet trött idag och jag snoozade i nästan en timme innan jag orkade ta mig ur sängen.
Jag hade först en tanke på att ta mig till gymmet innan jobbet men det får bli en annan morgon istället när jag sovit lite mer. Jag måste försöka utöka mina sovtimmar under natten, 5-6 timmar funkar inte riktigt för mig i längden känner jag.
Men jag är väldigt nöjd med att jag faktiskt tog den här promenaden istället för bilen. Det gör så himla mycket att bara få röra lite på sig utan att behöva prestera och bli svettig (även om det också är väldigt skönt) :)
Den här vardagsmotionen försöker jag få in mer och mer i livet.. en sån simpel sak som att ta trapporna istället för hissen till exempel. Jag åker nästan aldrig hiss hemma, bara när jag har tunga matkassar med mig eller otympliga saker att bära. I början var det jobbigt att gå i alla trapporna men nu tänker jag inte ens på det mer än att det suger lite i låren de sista trappstegen.
Jag försöker få familjen att ta trapporna mer också men de är lite mer bekväma av sig än så länge ;)
Igår kväll fick jag dessutom med mig maken på en liten joggingrunda. Han har inte joggat/sprungit sedan förra sommaren, han har haft väldiga besvär med sitt opererade knä nu på slutet och haft trasiga skor.
Men skobiten löste vi ju i söndags så nu var det dags att se hur det skulle funka med knät. Jag vill ju gärna ha med mig honom ut några gånger i veckan, det är alltid kul att röra på sig och träna tillsammans med sin partner ♥
Han var så jäkla omotiverad innan och hans kondis trodde vi inte var den bästa. Han hade inga höga förhoppningar alls på att han skulle kunna eller orka springa överhuvudtaget.
Vi hade bestämt sedan innan att vi bara skulle springa det korta spåret som är 1,5 km. Vi måste ju börja någonstans för att sedan utöka.
Tror ni inte att han sprang hela vägen? Jag blev så jäkla imponerad och så himla glad att det funkade någorlunda bra med knät. Jag tror han chockade sig själv en del också, tänk vilken egoboost att faktiskt orka springa den där biten som man aldrig trodde att man skulle klara av!
Vi får se hur hans ben och knä känns idag men jag hoppas att det känns bra så att vi kan springa snart igen :)
Senaste kommentarer