Jannice

Idag har det varit en dag med en massa blandade känslor inombords. Det är 4 år sedan pappa fick hjärnblödningen och trots att det har gått en ganska lång tid sedan dess så är det alltid en massa gamla minnen och känslor som kommer tillbaka just den här dagen.
Hur kan det redan har gått 4 år när det ibland känns som att det var igår?
Alla bilder är fortfarande så tydliga och jag kan känna exakt samma känslor som jag kände då. Hur jag slets mellan hopp och förtvivlan. Jag visste inte att en människa kunde gråta så mycket som jag gjorde då.

Än idag får jag lite ont i magen när det ringer från hemligt nummer och i förrgår när vi var på sjukhuset med Freja så gick jag förbi skylten till IVA. Det vred om i hjärtat och jag blev lite skakis. Vissa dagar är det som att jag bara går och väntar på att jag ska få ett sånt där fruktansvärt samtal igen..

-Hej, det här är ***** och jag ringer från akutmottagningen i Sundsvall.
Är du dotter till Tommy Lundberg?

Jag frös till is, kunde inte fästa blicken, jag skakade och snurrade runt, tog mig för munnen och började gråta.
Hon berättade att du var där inne på akuten.
Du hade skjutsat Kevin till skolan vid 8 och när snickarna kom hem till dig för att byta fönster vid 10 så låg du på golvet i hallen med kramper och var knappt vid medvetande.
Jag undrar hur länge du hade legat där, om du kände något, om du visste vad som hände, om du hade ont och vad du tänkte.
Det här är frågor som jag aldrig kommer att få svar på!

Mats förstod direkt att det var något allvarligt som hade hänt och ringde till mamma som jobbade.
Jag ringde till Emelie som skrek rätt ut och sedan försökte jag få tag på Malin men hon svarade inte.
Jag ringde till farmor och som i sin tur pratade med Mona och Lennart.

Jag skrev dagbok varje dag under de första 50 dagarna men jag har än idag inte orkat läsa igenom allt, det är för smärtsamt. Men jag är otroligt glad att jag skrev så mycket som jag gjorde, jag tror att det blev lättare att bearbeta allt som hände.

Idag känner jag en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att pappa är i livet, att vi har fått mer tid tillsammans. Att han får vara med när barnbarnen växer upp.
Oddsen för att han skulle vakna upp igen var minimala men han är envis den där gubben. Jag bad om att få se hans ögon och att få höra hans skratt igen och det fick jag göra ♥

Bland det första jag tänkte när jag höll på att förlora honom var att han var ju den som skulle leda in mig i kyrkan den dagen jag gifte mig. Det är ju en sån där grej som pappor gör.
Det är jag också otroligt tacksam över, att han fick vara med på mitt bröllop och att han fick leda in mig i kyrkan precis som jag drömt om.

Tack pappa för att vi fick mer tid tillsammans med dig och jag hoppas att vi har många fina år kvar tillsammans!
Jag älskar dig ♥