Igår kväll tampades jag med en del jobbiga känslor. Jag tycker inte om att vara ute ensam på kvällarna, jag är ständigt nojig och kollar mig hela tiden bakom ryggen.
Ibland skrämmer jag upp mig själv så att jag till och med springer från bilen in i trapphuset och hela vägen upp till lägenheten för att jag tror att någon ska komma efter mig på den korta biten.
Jag vill gärna ha sällskap när jag är utomhus kvällstid och jag är säkert inte ensam om att känna så här?
Men åter till gårdagen.. Nora valde att cykla själv till domarutbildningen som började 18 och den skulle sluta vid 21. Redan då blev jag lite nervös eftersom att jag visste att hon skulle cykla hem alldeles ensam rätt så sent. Oron håller jag alltid för mig själv, det är inget jag berättar om för mina barn. Jag ville helst åka och hämta henne men hade ingen möjlighet till det just igår då jag inte kunde komma åt cykelstället till bilen.
Men jag sa åt henne att ta med sig mobilen om det skulle vara något.
Jag förväntade mig att hon skulle komma hem någonstans vid 21.15 och när hon inte hade dykt upp då så började tankarna att snurra… jag vet ju att vissa saker kan dra ut på tiden så jag avvaktade 5-10 minuter till innan jag började bli nervös på riktigt. Vid 21.30 stod jag och kollade i fönstren om jag kunde se henne men hon syntes inte till någonstans.
Jag ringde till henne men hon hade såklart glömt mobilen inne på sitt rum!
Jag vet inte hur många tankar det var som for runt i huvudet då och jag såg olika scenarion framför mig. Men jag bestämde mig för att avvakta en stund till innan jag skulle åka och leta efter henne.
När klockan var 21.40 så kom hon äntligen hem och jag kunde andas ut.. för den gången! Utbildningen hade dragit ut lite på tiden och hon hade cyklat tillsammans med några kompisar, inga konstigheter!
Om jag känner så här redan nu hur kommer jag då att känna när tjejerna blir större och kommer att vara ute längre och längre på kvällarna tillsammans med sina kompisar?
Vill inte ens tänka tanken.. Fy!
Tänk om det skulle hända något som jag hade kunnat förhindra genom att vara med eller ställt upp genom att lämna eller hämta? Skulle man förlåta sig själv?
Jag hatar att jag ska behöva känna rädsla över att vistas utomhus på kvällstid. Var och när gick det fel?
Jag antar att man aldrig kommer att sluta oroa sig över sina barn oavsett hur gamla de blir? ♥
Åh det är så svårt det där. Man vill ju ge dem frihet och ansvar, och låta dem träna på den biten. Men samtidigt vill mammahjärnan ha total koll… Svår avvägning <3
Ja, det är det verkligen! Och än så länge är inte barnen själva rädda för att cykla hem från träningar och kompisar så då känns det extremt dumt att skrämma upp dom (i onödan?).. Det är så kluvet det där! :(
Å!!! Förstår känslan. Joggar aldrig på kvällarna längre, eller ah…jag får inte för min man som jobbar inom säkerhet som ser ett och annat. Min dotter får inte gå ensam till dörren ens, för att jag otroligt rädd att det ”ska” hända något. Men ibland får man lixsom säga till sig själv att ”det är lugnt, det händer inget” blir otroligt fel egentligen och hjärnan får ett och annat allroundpass vad som är rätt och fel. Nu går tösa med en kompis till dörren, men hon får aldrig gå ensam. ❤️