Jannice

Jag var på ett möte, eller samtal kanske det kallas, nere på psykiatrin tidigare idag.
Det gick faktiskt riktigt bra även om jag inte fick så jättemycket konkreta tips med mig därifrån.

Det blev lite som jag befarade, att vi pratade mycket om allt annat runtomkring mig.
Mannen som jag pratade med tyckte att jag i framtiden skulle gå dit för att reda ut mig själv litegrann, lära känna min kropp och mitt psyke.
Det var inte alls oväntat faktiskt.

Jag är lite känslomässigt ”skadad” och behöver nog träna på ett och annat för att bli säker i mig själv och min person.
Vi får se vad som händer helt enkelt.

Det var skönt att prata av sig lite med någon utomstående, hade kunnat sitta där hela dagen om det fanns tid för det ;)
När jag väl har börjat prata så har jag svårt att sluta.. Det vet nog alla som känner mig!

Det är mycket som jag vill lära mig om mig själv.
Varför är jag som jag är, vad var det som formade mig?
Jag vill ju så mycket mer än det här..

Jag har aldrig höjt rösten till någon annan än mina barn.
Jag är livrädd för konflikter och anpassar mig alltid efter alla andra som är runt omkring mig.
Vill inte trampa någon på tårna eller såra någon.
Sån har jag alltid varit.

Det måste vara häftigt att kunna säga det man tänker ibland, bara få vräka ur sig och lätta på känslorna när man är arg?!
Jag kokar istället inombords en stund tills att jag har tryckt undan allting och glömmer bort det.

Eftersom att jag har svårt för att säga exakt vad jag tycker och tänker så är det mycket enklare att skriva ibland.
För en tid sedan var jag så arg, upprörd, orolig och besviken.
Jag kunde inte släppa det utan jag tog modet till mig att skriva ett mail till en person som jag hade kommit riktigt nära.
Jag uttryckte mig väl och jag fick ner allt det jag gick omkring och tänkte på, det kändes så bra efteråt att jag hade fått ur mig det jag ville utan att anklaga någon för något.
Det här var riktigt stort för mig!!
Tillbaka fick jag ett luddigt mail och sedan sa denna person med flera upp kontakten med både mig, Mats och några av mina syskon.

Trots att jag inte fick den responsen jag hade hoppats på så känns det fortfarande jättebra att jag sa vad jag kände.
Hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade varit tyst.

Jag har en lång väg att gå innan jag är där jag vill vara, men någon gång ska jag komma fram…