Jannice

Det är inte alltid så himla enkelt att vara förälder, ibland önskar jag att det fanns en handbok om hur man ska bete sig i vissa situationer.
Jag vet egentligen vad som är det bästa att göra men i stridens hetta blir det nästan aldrig så.
Amanda går igenom en riktigt jobbig fas just nu och jag måste ha förträngt att Nora någonsin har gått igenom detta.

När Amanda började på 6-års i höstas så fick vi ett litet häfte om ”sex år, lilla puberteten”.
Den har legat i kökslådan fram tills nu…

Plötsligt står barnet där – förändrat. Knubbigheten från småbarnstiden är som bortblåst. I stället har kroppen skjutit i höjden och är nästan vuxet långsmal. Armarna och benen är långa och slängiga. I munnen syns en tom glugg – om det inte redan har kommit nya, stora framtänder.
Men det är inte nog med de kroppsliga förändringarna. För en del föräldrar blir det också påtagligt att detta är en mental brytningsperiod: allt ska ifrågasättas, allt ska barnet protestera mot. Utbrotten kan bli både många och våldsamma.
Lilla puberteten kallas den ibland för, denna period av livet som för en del blir så stormig. Barnet kan, precis som när det var två och ett halvt, vägra borsta tänderna, vägra ta på sig kläderna och gråta högt av förtvivlan över att inte få den där glasstruten nu, på en gång!
– För många blir blir det här en ganska stökig period med mycket konflikter, säger barnpsykolog Pia Risholm Mothander.
Ur föräldraperspektiv är det inte alltid lätt att hantera. Men, som Pia Risholm Mothander säger:
– Ha tålamod! Tänk på att det går över – och på att det är ett viktigt led i barnets utveckling.
För vad som egentligen händer när det stormar som värst, det är att barnet håller på att hitta sin plats i tillvaron.

Nästan varje dag får hon hysteriska utbrott för ingenting, idag var det nog värsta gången hittills..
Hon och Nora spelade ett spel där Nora vann sista gången, hon sprang iväg och började gråta.
Vi försökte prata med henne men helt plötsligt tyckte tydligen alla att hon var jättedålig.
Hon hittar på saker för att få oss att känna att det är vårt fel att hon är så ledsen.
Ingen tycker om henne.
Hon vill flytta hemifrån.
Hon vill inte leva längre.
Hela hennes liv är dåligt och värdelöst.

Hon säger nästan varje dag att hon tänker flytta hemifrån och att hon inte vill leva längre.

Det är riktigt jobbigt att höra och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller säga i dessa situationer för hon lyssnar inte.

Om det här är lilla puberteten, vad kommer hända när den riktiga puberteten kommer?

Antar att vi inte är ensamma om att ha det så här..

Älskade lilla vän, jag älskar dig mer än livet ♥