Jannice

Jag och Freja var och hälsade på pappa ikväll, förmodligen för sista gången på sjukhuset!
Jag tog med mig några bullar så vi har fikat, pratat och så har jag snaggat håret på han :)

På måndag flyttar han hem igen efter lite mer än 4 månader på sjukhus!
Tiden har gått så jäkla fort och det har varit så mycket känslor under den här tiden.

Första veckorna var som att leva i en jävla mardröm, skulle han någonsin vakna igen?
Skulle vi få se hans ögon och höra hans röst?
Skulle han känna igen oss överhuvudtaget?

När jag tänker tillbaka så känns det som att allt var en film, att det inte har varit jag som suttit där vid hans sida och bara bett om ett mirakel.
Tiden på IVA i Umeå var värst, när vi hela tiden tittade på alla apparater och såg hur trycket i huvudet ökade och vi blev nervösa.
Vi var så förstörda.. när vi inte var där så ringde jag flera gånger om dagen för att höra om han fortfarande var vid liv.

Att man kan känna sån glädje för så små framsteg som han gjorde då, det är helt ofattbart!
Minns så väl när dom sa att han hade försökt ta egna andetag och när han hade klämt ihop med handen när dom pratade med honom.

Efter 10 dagar flyttades han ner till Sundsvall, jag var inte alls glad över att han skulle förflyttas men han var inte längre i behov av intensivvården där i Umeå.
Det har varit så många turer med all personal som inte har gjort det dom ska, information som inte gått fram osv.
All min tankeverksamhet gick/går till pappa och hans vård.

 Jag har gråtit så mycket de senaste månaderna så kroppen borde vara uttorkad.
Tårar av både smärta och glädje.

Jag är så otroligt glad att jag skrev dagbok den första tiden, tyvärr har jag inte skrivit på ett tag men det jag vill komma ihåg finns sparat.
Har funderat på att läsa igenom allt men jag tror inte att jag är redo för det än.

Kommer aldrig glömma då han skrev för första gången innan han kunde prata och att det första tydliga ordet som han sa var ”Freja” då hon stod framför honom i sängen.

Att han skulle komma så långt som han gjort, det trodde jag aldrig!
Jag vågade inte ens hoppas på det.
Sånt händer inte, inte efter en sån stor blödning.

Och nu ska han få flytta hem, en dag jag både längtat efter och fruktat!
Är så himla glad för hans skull, det är det enda han har pratat om de senaste veckorna.
Men för min del så känns det sådär.. Han kommer inte längre ha någon som kan titta till han dygnet runt.
Hemtjänsten kommer att vara där 9 gånger/dygn till att börja med för att sedan se hur mycket hjälp han behöver.
Jag kommer att vara ständigt orolig över att något ska hända när dom inte är där och eftersom han bor en bit uppe i skogen så kommer det att ta ett tag innan någon är där om han larmar.
Han har knappt några grannar heller som kan titta till honom.
Tankarna bara snurrar men jag kan inte göra något.
Jag måste försöka släppa allt och lita på att alla vet vad dom gör!
Jag måste även lägga fokus på Mats, våra barn, min övriga familj och mina vänner ♥

Vi har haft sån enorm tur och jag är så glad att pappa fick en chans till!
Vi har kommit varandra så nära, och framför allt barnen och pappa ♥
Jag  är tacksam för varje minut som jag får ha tillsammans med min familj!

Man vet aldrig när livet tar slut…

 Ta hand om er!