Jannice

Tårarna bara rinner och rinner, jag kan inte hindra det… Det var längesedan nu så det var väl dags antar jag?

Kroppen orkar nog inte hur mycket som helst, jag har varit stark länge nu!

Såg en bild på datorn tidigare, en bild på pappa tillsammans med en pytteliten Freja i famnen. Det knöt sig i magen och det gick inte att hålla tillbaka tårarna.

Jag är så otroligt tacksam för att han lever och det är verkligen ett mirakel att han är med oss idag.
Men det gör ont att inse att inget kommer att bli som förut! :(

Just nu ligger han på sjukhuset, det stället han avskyr mest av allt. Han hör inte hemma där!
Jag vill bara ta med honom hem och önska att inget hade hänt.

Han har halva livet kvar, varför skulle detta drabba just honom?

Livet är inte rättvist :(

Trots allt så ser ändå framtiden ganska ljus ut för pappa. Vi är många som kämpar tillsammans och vi ska se till att han får komma hem snart.
Hem till huset och katterna!