Jannice

Utdrag ur dagboken: Måndag 2012-06-04

Strax efter 9 ringde jag till sköterskan, hon berättade att natten hade varit lugn och det var lugnt även under morgonen. Du sov fortfarande med hjälp av lite sömnmedicin så att du inte ska vara så stressad.
Hon hade pratat med neurokirurgen som hade sagt att det kan bli aktuellt med en flytt till Sundsvall på torsdag om det finns plats.
Hon sa också att tuben i halsen ska tas bort och att dom istället ska göra ett hål i halsen, vet inte vad det kallas.

Du rör fortfarande på höger ben, arm och hand.  Du ligger och tjuvkikar på sköterskorna men dom upplever inte någon riktigt ögonkontakt.

Det händer något nytt nästan varje dag och det beror ju på att du blir mer och mer vaken. Det är alla dessa små små framsteg som får mig att hoppas på att det finns en bra framtid för dig.

Du kan nog aldrig förstå hur ont det gör att se sin pappa så sjuk som du är. Det smärtar så obeskrivligt mycket. Tiden stannar liksom upp men ändå måste livet gå vidare.
Jag är nog fortfarande chockad, jag kan inte riktigt förstå allt som har hänt. Det är en vecka sedan nu, när ska allt smälta in?
Tiden har gått så sakta men ändå så fort. En vecka i ovisshet, inga svar och vi vet inte hur länge till det blir…

Jag vill inte förlora dig, du är en sån stor del av mig. Jag är ju halva du.
Stanna kvar hos mig pappa!
Jag älskar dig ♥